S.F.C.D.S. - En Filmblogg

Här tänkte jag förklara definitionerna av de mindre kända genrer som filmerna jag recenserar hör till. Det är inte lätt att veta vad alla dessa ord betyder om man inte själv gör efterforskningar, vilket jag själv gjort för att bredda min filmkunskap :) Det kan finnas faktafel i beskrivningarna, så om någon upptäcker detta är det bara att skriva en kommentar. Listan är just nu inte fullständig, men jag kommer fylla på allt eftersom. Håll tillgodo!



Sci-Fi

Förkortning av Science Fiction. En bred genre, där i många fall filmer, böcker och datorspel med undergenrer ingår. Sci-Fi är nästan lika gammalt som vetenskapen själv, och uppstod efter att vetenskapen tagit över från religion och vidskeplighet i världen. Efter vetenskapliga framsteg inom ångkraft, elektricitet och biologi skrevs klassiker som t ex Frankenstein, En världsomsegling under havet av Jules Verne och flertalet verk av H.G. Wells som definierade science fiction inom literaturen.

Teknologi och idéer som t ex tidsresor, rymdresor och avancerad teknik är vanliga teman inom science fiction. Även utomjordiskt liv är ett återkommande tema inom genren. I vissa fall har t o m saker förekommande inom sci-fi blivit verklighet, allt eftersom tekniken blivit mogen. Flygmaskiner, datorer och landningen på månen är exempel på detta, och sci-fi fortsätter att kittla fantasin om teknik i framtiden :) Frågan är om det är sci-fi som skapar tekniken, eller om det är tekniken som skapar sci-fi?

Science-fiction på film:

* 2001: A Space Odyssey
* Star Trek
* Star Wars
* The Matrix
* Blade Runner
* Terminator
* Alien

Science-fiction i spel:

* Quake
* Deus Ex
* Alien Versus Predator
* Half-Life
* X-Com
* Halo
* Command & Conquer
* Unreal
* Starcraft


Dystopi

En dystopi är en vision av ett samhälle som gått snett någonstans på vägen - raka motsatsen till en utopi som är det perfekta samhället. Förekommande punkter i en dystopi är misär, fattigdom, (statligt) förtryck, hjärntvättning, sjukdomar, våld och kraftig miljöförstöring. Alla dessa punkter måste inte uppfyllas för att ett verk ska anses vara en dystopi. Det finns t o m och har funnits samhällen i världen som har varit dystopier, där nazityskland och det stalinistiska Sovjet är de två bästa exemplen. Dock så kan även enorma och mäktiga företag stå för förtrycket i motsats till staten, som då spelar en mindre roll eller som inte ens existerar.

Vanligt förekommande är även även att dystopin är ett totalitärt övervakningssamhälle, som i George Orwells "1984" från 1949. Även människans sexualitet och i vissa fall tankeverksamhet kontrolleras, eftersom dessa är ett hot mot regimen som förtrycker massorna med absolut makt. Miljöerna är ofta nedgångna och smutsiga, ibland kanske efter ett omfattande krig, men kan även vara kliniskt rena samhällen utan helt utan kriminalitet eller våld, där människorna kontrolleras genom känslohämmande droger istället.

Den högteknogiska utveckling som finns i dystopiska berättelser är sällan till för den enskilda människans behov, utan snarare som hjälpmedel för att övervaka den stora massan överallt. Lägg gärna märke till att det är teknikens utveckling som ger möjlighet till massiv övervakning, den riktning världen och Sverige verkar gå mot idag...


Dystopi på film:

* 1984
* THX1138
* Equilibrium
* V for Vendetta
* A Clockwork Orange
* Battle Royale
* Escape From New York & Escape From LA
* Dark City
* They Live

Dystopi i spel:

* Half-Life 2
* BioShock
* S.T.A.L.K.E.R - Shadow of Chernobyl
* Deus Ex
* Fallout
* Final Fantasy VII
* Syndicate


Cyberpunk

Cyberpunk en en relativt ny men mindre känd genre inom science-fiction som fick sitt namn 1983 när novellen med samma namn lanserades av författaren Bruce Bethke. Enligt Wikipedia ligger fokus i cyberpunk på "high tech and low life", högteknologi blandat med dysfunktionella samhällen.

Vanligt förekommande i berättelser baserade på cyberpunk är AI (artificiell intelligens), cybernetiska inplantat, hackers, informationsteknologi och megaföretag. Samhällena utspelar sig ofta i en framtid inte allför avlägsen vår, och huvudperson är inte sällan en person som lever större delen av sitt liv enligt gatans regler. Skillnaden mellan samhällsklasserna är ofta stora, antingen är man rik och jobbar på ett mäktigt företag med egen privatarmé, eller så lever man i misär och fattigdom. Ofta är stämningen inspirerad av klassiska deckarhistorier á la noir, som i t ex Blade Runner, Dark City och i The Thirteenth Floor. Handlingen utspelas mestadels nattetid i en regnig stad som lyses upp av neon.

Den avancerade tekniken är vardag, personer kan t ex ha fått en arm ersatt av en mekanisk del eller ha en informationslänk inopererad i huvudet som leder direkt till ett datanätverk. Gränserna för vad är mänsklighet suddas ut. Inom anime är cyberpunk vanligt förekommande, inte sällan med filosofiska tankegångar om mänsklighet. En konstgjord varelse som t ex en android som är självmedveten, har inte den samma rätt till liv som en människa av kött och blod?

Cyberpunk på film:

* Blade Runner
* Ghost in the Shell
* The Matrix
* Minority Report
* Paycheck
* Strange Days
* The Thirteenth Floor
* RoboCop
* Avalon
* Renaissance

Cyberpunk i spel:

* Deus Ex
* System Shock
* Syndicate
* Fear Effect
* Beneath a Steel Sky


Skräck

Skräck en väldigt bred genre, ofta kombinerat med sci-fi eller andra genrer. Det är dock integreringen med sci-fi jag valt att fokusera på i den här bloggen, men jag ser även skräck med fokus på det övernaturliga ibland.

Skräckfilm bygger på att skrämma och/eller shocka tittaren, något de flesta vill uppleva då och då, men bara så länge vi vet att det inte är på riktigt. Berättelserna bygger oftast på en hemsk psykopat som mördar sina offer, övernaturliga fenomen, monster eller bibliska uppenbarelser (djävulen). Klassisk literatur som många gånger filmatiserats är Frankenstein, Dracula, Fantomen på Operan och Dr Jekyll & Mr Hyde. Det produceras mycket b-skräckfilm som mest bygger på att visa så mycket äckel som möjligt, och har orsakat ett flertal ramaskri bland upprörda föräldrar genom åren, bland annat när Texas Chainsaw Massacre hade premiär. Trots detta har skräckfilmsgenren frambringat många respekterade regissörer som t ex Roman Polanski, Dario Argento, George Romero, Alfred Hitchcock och Francis Ford Coppola.

Skräckfilmsgenren är egentligen för stor för att benämna som en enda genre, då den blandas med många andra element, och har flertalet subgenrer. Uppfinningsrikedomen för att skrämma slag på människor är alltså väldigt stor :) Trender går dock fram och tillbaka i filmvärlden, och under 2000-talet har det blivit populärt med zombies, remakes på asiatisk skräck och amerikansk 70-talsskräck och filmatiseringar av dator/tvspel. Det grafiska våldet har även ökat dramatiskt för att chocka, främst tydligt i Saw-serien och Hostel-filmerna, vilket även det är återkommande från 70-talets slasherfilmer. Vad kan bli nästa trend månntro?


Skräck på film:

* Alien
* Hellraiser
* Saw
* Nosferatu
* The Invasion of the Body Snatchers
* Night of the Living Dead + uppföljare & remakes
* 28 Days Later + 28 Weeks Later
* The Texas Chainsaw Massacre
* Friday the 13th
* Nightmare on Elm Street

Skräck i spel:

* Silent Hill
* Resident Evil
* Alone in the Dark
* Condemned
* Clock Tower
* F.E.A.R.
* Siren
* The Suffering

Regi: Neil Marshall
Genrer/Teman: Post-Apokalyps / Action / Sci-Fi / Thriller / Kannibalism
Cast: Rhona Mitra, Bob Hoskins, Craig Conway, Malcolm McDowell mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I Glasgow, Skottland sprider ett dödligt och väldigt smittsamt virus sig, och dödar de infekterade efter kort tid. För att skydda södra Storbritannien sätter Engelska regeringen upp en enorm mus tvärs över ön och stänger ute hela den smittade befolkningen. Alla som närmar sig muren blir dödade av militären eller av de automatkanoner som vaktar, och Skottland lämnas åt sitt eget öde.

London år 2035: Reaperviruset upptäcks i London, efter att först ha isolerats innanför muren i Skottland. Miljontals människor riskerar att smittas och dö, och ett botemedel måste hittas omedelbart. Det enda stället där det kan tänkas finnas är i zonen i norr, så makthavarna sätter ihop en insatsstyrka som beger sig dit för att hitta viruset. De vet varken vad som kommer möta dem, vart de skall leta efter ett botemedel, eller om de överhuvudtaget kommer hitta något, men misslyckas de riskerar London eller hela England att utrotas av viruset...

Bedömning:

Doomsday är en film jag väntat länge på, och som verkade intressant delvis pga att den för en gångs skull inte är från Amerika. Även rollistan är intressant med en del välkända ansikten.

Det som imponerar mest i Doomsday är miljöerna. Framtidslondon är mörkt och dystert, och innanför muren i Skottland ser det verkligen ut som civilisationen försvunnit för längesen, nedgånget och smutsigt. Filmen bygger främst på action, och det finns en del snygga och intensiva actionscener, men ingenting som man inte sett förut. Miljömässigt är det även stora kontraster, från nämna London anno 2035, Skottland i ruiner och även ett neo-medeltidssamhälle.

En av de första intrycken jag fick när jag såg filmen var att det var en blandning av 28 Days Later (viruset), Escape From New York (isolerad laglös stad) och Mad Max (biljakt med utsmyckade och modifierade bilar). Dock kan jag inte påstå att Doomsday är bättre än någon av dessa.

Det sparas inte på ljudeffekter, och musiken är häftig med elektroniskt blandad med stråkar. Skådespelarinsatserna är inget man höjer på ögonbrynen över, de gör sitt jobb men inte så mycket mer.

Omdöme:

Doomsday är i grund och botten en actionrulle med häftiga miljöer, effekter och en liten portion humor. Personligen tycker jag att första delen av filmen var mest spännande, sedan försvinner thrillerkänslan och den utvecklas till mer renodlad action som rullar på av sig själv, utan någon större spänning. Den känns ändå lite fräsch jämfört med amerikansk action, och duger gott som tidsfördriv men inte så mycket mer. 7/10

Regi: Abel Ferrara
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Gabrielle Anwar, Terry Kinney, Billy Wirth, Christine Elise, Meg Tilly, Forrest Whittaker
IMDB

Trailer


Handling:

Tonåringen Marti flyttar till en liten militärbas i Alabama med sin pappa, styvmamma och styvbror till pappans nya jobb som kemikalieinspektör. Livet på basen är ganska tråkigt för en ung tjej, men snabbt träffar hon dottern till basens general, och en ung helikopterpilot som hon blir intresserad av.

Familjen upptäcker dock snart att något inte är som det ska i militärbasen. Sonen vill inte vara kvar på dagiset för han tycker fröken och de andra barnen är konstiga, basens läkare kommer och pratar med pappan och berättar om flera fall av paranoia, rädsla för familj och vänner bland sina patienter med mera. Folk ändrar helt plötsligt sina vanor och verkar vara både känslokalla och helt personlighetsförändrade. Snart bryter helvetet löst i basen...

Bedömning:

Body Snatchers är den andra remaken av orginalet Invasion of the Body Snatchers från 1956, vilken fick ytterligare en version i The Invasion från 2007. Jag har varken sett orginalet eller den hyllade versionen från 1978, så jag kommer inte göra några jämförelser.
Jag har dock sett denna flera gånger på vhs, och måste säga att den är ganska stämningsfull. Stämningen är ganska lågmäld men växer och blir alltmer krypande ju längre in i filmen man kommer, allt eftersom pusselbitar av handlingen hamnar på plats. Den känns dock lite komprimerad, man kunde gjort filmen lite längre och utvecklat storyn lite mer, men man får ändå reda på allt som krävs för att ge familjen och deras relationer en hyfsat klar bild.


Fotot är ganska snyggt med varma färger och en del snygga vinklar, och musiken är stämningsfull. Skådespelarna gör väl ingen jätteinsats, men de är övertygande nog. Effekterna är från den tiden innan CGI kom in i bilden, på gott och ont. Det finns en del äckliga effekter som är välgjorda, men så finns det ett par övriga som ser ganska b ut, men det går att ha överseende med.

Omdöme:

Body Snatchers är en 90-talsrysare som lyckas förmedla en känsla av paranoia, även om den nyare The Invasion lyckas bättre tack vare ett högre tempo. Den kunde varit lite längre och bättre, men finns många filmer i genren som är betydligt sämre också. Rekommenderas! 7.5/10

Regi: Marc Caro, Jean-Pierre Jeunet
Genrer/Teman: Post-Apokalyps / Drama / Komedi / Surrealism / Kannibalism
Cast: Dominique Pinion, Marie-Laure Dougnac, Jean-Claude Dreyfus, Karin Viard mfl
IMDB

Trailer


Handling:

I en post-apokalyptisk framtid i Frankrike är det ont om mat, jobb och levnadsstandarden är låg. I ett nedgånget bostadshus bor en samling udda personer, och hyresvärden som även har en köttbutik förser dem med färskt kött som har ett tveksamt ursprung...

En kväll kommer en man och söker jobb som fastighetsskötare, en tjänst han får. Han börjar genast med att byta lampor och hjälpa grannarna i huset med allt som behöver fixas, samtidigt som han börjar lära känna slaktarens unga dotter och känslor utvecklas.

Folket i huset är hungriga, och de tidigare fastighetsskötarna har inte blivit långvariga utan har fallit offer för köttyxan...kommer även Louison bli mat åt hyresgästerna, eller kommer slaktaren acceptera hans relation med dottern?

Bedömning:

Detta är en film jag upptäckte efter att ha läst på nätet om olika sevärda filmer, och det var ett litet mästerverk jag hittade. Delicatessen är en svart komedi om människors små vardagsproblem och vanor, människors värme och även desperation i svåra tider. Alla de olika personerna i huset får utrymme i filmen, och alla har de sina egna roliga saker för sig i huset. Ingen vågar egentligen inte gå ut i rädsla för att bli uppätna, så de lever sina liv inomhus hela dagarna. Filmen bygger inte på skämt eller speciellt mycket slapstick, utan mer på absurda situationer och reaktioner, mycket underhållande! Påminner en del om Terry Gilliams filmer faktiskt.

Delicatessen har ett väldigt snyggt foto med varma toner i orangebrunt, och genomtänka vinklar och klipp. Även den svarta humorn har fotot att tacka för detta. Det kan räcka med ett kort klipp på en detalj för att måla upp den vrickade värld som finns i filmen.


Egentligen har den inte speciellt mycket att göra med varken den post-apokalyptiska miljön de lever i eller om kannibalism, det är de speciella små människornas liv som är i fokus. Filmen faller inte heller ned i något speciellt fack, den kan ses som både drama, skräck, thriller eller komedi, eller som en liten blandning av allt på en gång.


Omdöme:

Delicatessen är en sjuk och rolig film som jag tror passar de flesta. Gillar man humor som är lite underfundig och inte så rakt på som annars är vanligt i filmens värld så kommer ni inte bli besvikna! 8/10

Regi: Paul Verhoeven
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Thriller
Cast: Peter Weller, Miguel Ferrer, Nancy Allen, Ronny Cox, Kurtwood Smith, Ray Wise mfl
IMDB

Trailer


Handling:

I en nära framtid har Detroit i USA stora problem med kriminaliteten. Polisen ägs och styrs av ett gigantiskt företag som heter OCP, som måste rensa upp staden innan de kan sätta sina enorma byggnadsplaner för ett nytt Detroit i verket. Under utveckling har de en ED209, en välbeväpnad patrullrobot som är tänkt att ersätta poliskåren. Dock verkar den ha en otrevlig bugg vilket gör att VDn för OCP lägger projektet på is, och börjar intressera sig för en annan medarbetares projekt, RoboCop. Det är en väldigt kall och spänd relation de två robotskaparna emellan, och de gör vad som helst för att just deras projekt skall lyckas...


I Detroits poliskår börjar Alex Murphy sin första dag efter en förflyttning, och får konstapel Lewis som kollega. Ute på spaning får de ett larm om en misstänkt skåbil som de följer. Skåpbilen innehåller brottslingen Clarence Boddicker och hans gäng. Murphy och Lewis förföljer dem till ett nedlagt stålverk, men utan förstärkning bestämmer de sig för att ta itu med gänget själva. Det slutar dock med att Murphy blir brutalt ihjälskjuten...

Några månader senare gör RoboCop sin entré på Murphys och Lewis polisstation, och han blir medborgarnas hjälte mot kriminaliteten. Lewis tycker dock att RoboCop verkar bekant på något sätt, och när RoboCop börjar få minnen av sitt tidigare liv börjar det hända saker...

Bedömning:

Robocop är en av 80-talets mest sevärda filmer inom science fiction, vid sidan av t ex Terminator. Filmer målar upp en kapitalistisk och hård värld, där det enorma OCP styr polisen efter sina egna ekonomiska intressen, och folket matas med skräpunderhållning på tv. Det sköna med Robocop är att den mest är en satir och visar upp en nästan komisk bild av den hårda framtiden. Vid ett par tillfällen klipps det in lustiga nyhetsinslag och roliga reklamklipp, vilket bryter av lite mot handlingen och visar hur sjuk framtiden i Robocop är. Den satiriska stilen känns igen i Starship Troopers som kom under 90-talet.

Filmen är även mycket våldsam, dels för att visa hur hård världen blivit och dels för att chocka tittaren, men det är inget som är värre än vad som nästan är vardagsmat i dagens filmer. Själva Robocop är mycket bra gjord, speciellt när han tar av sig hjälmen och man får se hans mänskliga huvud integrerad med metall, väldigt snyggt gjort. Det finns även ett par scener med stop-motion, en teknik som användes före datoranimationeras tid, men som ser ganska daterad ut idag.

Filmens berättelse har ett bra flyt och blir aldrig seg, och varje scen för handlingen framåt. Något som är en rolig detalj är att flera av filmens skådespelare har synts i tv-serier från 90-talet och framåt.

Omdöme:

Robocop är en underhållande och ganska lättsam film, trots det grova våldet och med tiden har den blivit en klassiker. Bortsett från lite gammal stop-motionanimation, så känns den inte föråldrad. Rekommenderas! 8/10

Regi: Franck Vestiel
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Clovis Cornillac, Gabriella Wright
IMDB

Trailer


Handling:

En man vaknar upp i en mörk grotta utan något minne av hur han kom dit eller vem han är. Han försöker hitta en utgång samtidigt som han försöker förstå vad som hänt och vad det är för plats han hamnat på. Snart visar det sig att han inte är ensam, både hemska varelser lurar i mörkret precis som en och annan överlevare. Det verkar vara någon sorts underjordisk forskningsstation där något gått väldigt snett...

Bedömning:

Eden Log är en fransk film, men den har engelskt tal, iaf den version jag såg. Filmen börjar med en man som vaknar upp i mörkret, i en lerpöl som han sakta kravlar sig ur för att ta reda på var han befinner sig. Som tittare inser man snart att man förstår lika lite vad som händer som huvudpersonen, allt är ett mysterium. Sakta men säkert kommer olika pusselbitar på plats, men inte förrän i slutet knyts allt ihop så man får en lite klarare bild av vad filmen egentligen handlar om, men inte ens då förstod jag alla detaljer.
Eden log är inte en mainstreamfilm på något sätt, utan mer något av en konstfilm. Fotot är väldigt snyggt i svartvitt, i stort sett filmen igenom. Bara vissa detaljer under få scener har en blek färgton över sig. Det syns att man tänkt igenom hur olika ljuskällor kastar sitt ljus i mörka miljöer, och resultatet blir riktigt läckert. Monstren som lurar i mörkret är bra gjorda och ser ganska äckliga ut, även om man inte ser så mycket av dem.


Även ljudet är mycket bra, speciellt musiken som är en sorts mörk ambient och ljudeffekterna varierar från ruggiga monstervrål till slafsljud. Dialoger är det däremot mindre av, och är egentligen nästan överflödiga. Huvudpersonen säger inte många meningar under filmens gång, istället låter man det visuella tala.

Omdöme:

Eden Log är något för finsmakare av filmkonst och inte för den som vill ha en mysig stund med sin älskade framför teven. Att handlingen kan kännas lite förvirrande kan jag ha överseende med när det är en så stilfull film. 7/10

Regi: Simon Hunter
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Retrofuturism
Cast: Thomas Jane, Ron Perlman, John Malkovich, Anna Walton, Devon Aoki mfl
IMDB

Trailer


Handling:

En mystisk maskin från rymden landar på jorden, och dess enda syfte är att förvandla människor till mutanter och sprida död omkring sig. Efter mycket krigande lyckas människorna dock begrava den långt under marken och försegla hålet, och kännedomen om den försvinner, utom i en liten religiös sekt som kallas The Brotherhood.


År 2707...världen styrs av fyra stora företag, och nationalstater existerar inte längre. Dessa företag krigar konstant mot varandra om jordens numera väldigt begränsade resurser, och under ett sådant här slag skjuts föreseglingen till maskinens gömma sönder, och helvetet bryter snabbt ut. Mutanterna sprider sig snabbt över världen, och de multipliceras snabbt då de drar sina offer ned under jorden till maskinen som förvandlar dem till ännu fler blodtörstiga mutanter.

Medan mänskligheten förbereder sig på att lämna planeten och fly till sina rymdkolonier, vill Brother Samuel från The Brotherhood göra ett försök att förstöra maskinen en gång för alla. Han samlar ihop en liten styrka med framstående soldater från de olika tidigare krigande storföretagen, och ger sig ut på en resa för att ta sig ner under jorden, förstöra maskinen och rädda mänskligheten...


Bedömning:

Mutant Chronicles bygger på rollspelet med samma namn, som även har fått serietidningar, brädspel och annat på samma tema.

Världen i Mutant Chronicles är retrofuturistisk, det mesta ser ut som 1940-talets Europa förflyttats till framtiden, men med mer avancerade vapen, ångdrivna flygfarkoster med mera. Det är en ganska häftig blandning av olika stilar, och ger ett annorlunda intryck. Det mesta är gjort med CGI, och mestadels är det väldigt snyggt, men ibland kan effekterna se lite billiga ut.
Blod och köttiga effekter är det ganska gott om, och även här är det mestadels datoranimationer.

Det är relativt stora skådespelare i rollerna, men tyvärr får de inte tillfälle att spela ut sina karaktärer speciellt mycket. Egentligen är det bara Brother Samuel (Perlman) och Mitch Hunter (Jane) som har något djup, resten känns mest som utfyllnad i filmen.

Handlingen börjar bra, men senare i filmen då gänget med soldater har gett sig ner i underjorden tappar filmen i tempo och blir ganska långtråkig och ointressant. Den största behållningen med Mutant Chronicles är helt klart de snygga miljöerna, men underjorden är mest mörk och inte speciellt spännande.

Ljudet är välgjort med stämningsfull musik och maffiga effekter, så där finns det ingenting att klaga på.


Omdöme:

The Mutant Chronicles är en snygg film som sticker ut pga sin annorlunda stil och ovanliga tema, men som tyvärr har för platta karaktärer, ointressanta dialoger och för lite variation framåt slutet. 6/10

Regi: Doug Liman
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi /Äventyr / Thriller
Cast: Hayden Christensen, Jamie Bell, Rachel Bilson, Diane Lane, Samuel L. Jackson, Michael Rooker
IMDB

Trailer


Handling:

En genetisk anomali gör att en ung kille (Christensen) upptäcker att han kan teleportera sig mellan olika platser han besökt tidigare. Eftersom hans mamma lämnade honom vid 5 års ålder och hans pappa inte bryr sig om honom, så beslutar han sig för att lämna stan och börja ett nytt liv någon annanstans.

Han beger sig till New York, teleporterar sig in i valvet och stjäl pengar, allt utan att lämna ett spår efter sig. Dock kommer en mystisk organisation honom på spåren, men de hittar honom inte förrän 8 år senare, men David lyckas fly.
David beger sig till sin hemstad, möter sin kärlek från unga dagar, och tar med henne på en resa till Rom.


Där träffar han på en annan Jumper och ett par mystiska agenter som försöker döda dem bägge. Snart har David fått reda på att det pågått ett krig i århundraden mellan Jumpers (människor som kan teleportera sig) och Paladins (en organisation som svurit att döda alla Jumpers)...

Bedömning:

Denna gången var det dags att recensera en typisk Hollywoodfilm, och precis så som många andra filmer så bygger Jumper på häftiga effekter och mindre handling. I grund och botten är Jumper en "hjälte träffar tjej, skurkar kidnappar tjej, hjälte räddar tjej"-historia, kryddat med snygga klipp.

Filmen börjar med en kort historia om David och hur han upptäckte sin förmåga, hur han drog från stan samt en mindre introduktion av föremålet för hans kärlek och en rival. Personerna från hans barndom är inga som spelar någon större roll resten i filmen, bortsett från Millie (Rachel Bilson). Sammantaget är handlingen väldigt tunn och det krävs ingen hög IQ för att hänga med i berättelsen, allt som händer visas upp på skärmen för tittaren.

Skådespelarna känns lite mediokra, de levererar utan att överraska på något vis. Lite ömma känslor mellan David och Millie visas i ett par scener, men själva kärlekshistorien utvecklas aldrig riktigt. Även en djupare historia om Paladins och deras verksamhet eller en förklaring till telepatiförmågan hade gett Jumper bättre betyg.

Fotot är det som enda som filmen egentligen bygger på. Stundtals är klippen snabba och många kända sevärdheter i världen visas upp när David teleporterar sig mellan olika platser. Effekterna är dock inget som får en att tappa andan, utan känns som man sett det flera gånger förut. De är dock snyggt genomförda och gör sig klart bäst på en stor skärm.

Omdöme:

Jag hade inga stora förväntningar på Jumper, även om den hypades en del när den hade biopremiär. Det var tur för min del, för även om filmen bjuder på lite häftiga effekter så finns det inte mycket annat under ytan som imponerar. Den duger som lättsmält underhållning en fredagskväll, men är inget jag kommer se om igen. 5/10

Regi: Josef Rusnak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Thriller
Cast: Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D'Onofrio, Dennis Haysbert
IMDB

Trailer


Handling:

Hannon Fuller äger ett företag inom datorvetenskap, och han har upptäckt något mycket viktigt som han skall berätta för sin kollega, Douglas Hall, men hinner bli mördad innan han hinner leverera budskapet. Dock så lämnade han ett meddelande i företagets virtual realityvärld, som är en kopia av 1930-talets amerika, avbildat efter den mördade Fullers barndom, och Douglas ger sig in i världen för att leta efter meddelandet. Simulationen är lika verklig som verkligheten själv, med riktiga människor som har riktiga känslor, skillnaden är att människorna inte vet att de är skapelser i ett datoriserat experiment.

Snart får Douglas polisen efter sig, misstänkt för mordet på sin vän och chef. Själv börjar han bli mer och mer förvirrad över vad som händer, då han inte har något minne av vad han gjorde vid tidpunkten av mordet.
Att hitta meddelandet Fuller lämnat efter sig blir dessutom svårare än väntat då en av simulationens människor smygläst det och vill veta vad det innebär. Douglas närmar sig en sanning som är hårdare än han någonsin skulle kunnat föreställa sig, samtidigt som han måste rentvå sig från mordet...

Bedömning:

För alla personer som sett The Matrix eller liknande sci-fi, så kommer grundidén med The Thirteenth Floor kännas igen, och den kom faktiskt ut innan The Matrix. Filmen är ingen renodlad sci-fi thriller, utan flyter ut över flera olika genrer. Det finns lite drag av romantik, film noir, och det som gör den här filmen speciell - den väcker existentiella och etiska frågor inom datorvetenskapen. Den innehåller även ett par vändningar i storyn som den vakne troligen kommer lista ut, men gör ändå att den inte är så förutsägbar. Handlingen känns väldigt smart och genomtänkt.


Scenerna i nutid utspelas nattetid och ger ett dystert men stämningsfullt intryck, och scenerna i simulationen av 1930-talet är i stark kontrast till övriga filmen, vilket ger den en extra dimension.

Skådespelarna gör en bra insats med flera olika roller, då de har karaktärer i simulationen modellerade efter sina verkliga föregångare, men med andra personligheter.

Omdöme:

Om du är intresserad av filmer som får dig att tänka till lite, och som sätter ett avtryck i dig efter att filmen är slut, så kommer du uppskatta The Thirteenth Floor. Det som skiljer den från andra sci-fi filmer är inte häftiga specialeffekter, utan den djupa och genomtänkta berättelsen, som man kan känna igen i t ex The Matrix och Dark City. Jag rekommenderar den varmt för dem som vill se något som skiljer sig från lätt och ytlig underhållning. 8.5/10

Regi: Noboru Iguchi
Genrer/Teman: Action/ Splatter / Komedi / Drama / Thriller
IMDB

Trailer:


Handling:

En ung japansk skolflicka vid namn Ami, lever ett vanligt tonårsliv ensam med sin yngre bror, efter att bägge föräldrarna omkommit. Allt är bra, om det inte vore för den lokala ninjafamiljen som nyligen blivit värvade till Yakuzan, den japanska maffian. Familjens unge son trakasserar Amis bror med sitt gäng, och det slutar med att brodern och hans vän kastas ut ur ett hus efter ett slagsmål med gänget. Förkrossad över broderns död tar Ami reda på vem som var ansvarig för broderns död, och svär att hämnas honom till varje pris..


Bedömning:

Trots att denna film egentligen inte passar in i denna bloggens temainriktning, tycker jag den är värd att nämnas pga sitt speciella innehåll. The Machine Girl (Kataude Mashin Gâru) är något så ovanligt som en japansk grind house-inspirerad actionfilm, helt i stil med Tarantinos Kill Bill och Planet Terror. Färgerna i filmen är lite bleka, som om att visa en gammal berättelse från förr, och kameravinklarna extrema för att ge ett häftigt intryck av actionscenerna eller för att förmedla starka känslor, något som japaner brukar vara bra på. Filmen har en b-känsla över sig, dels pga de dåliga men roliga effekterna, och dessutom finns det en hel del småfel (som att Machine Girl kan vara helt nedblodad i en scen, för att ha helt vita kläder i nästa), men det kan även vara medvetet från filmskaparna.


Specialeffekterna (som det finns det gott om) består till största del av avhuggna kroppsdelar, löjligt stora mängder blod som sprutar som fontäner ur kroppar samt en del riktigt fula datoranimationer. Det sköna med filmen är att trots att den har vissa känsloladdade scener, så tar The Machine Girl inte sig på allvar, då hade den varit urdålig. Istället vill man här berätta en riktigt galen och överdriven historia om hämnd, som innehåller lika mycket galen och överdriven action och litervis med blod. Här får vi se allt från huvudpersonens stora maskingevär som ersättning för en avhuggen hand, ninjor, sörjande och hämndlystna föräldrar, en borr-bh och sushi!

Omdöme:

För den som gillade Tarantinos grind housefilmer och Kill Bill, så är The Machine Girl en given film. Jag tyckte den kunde kännas lite seg och långtråkig under vissa scener, men vara ganska rolig under de sjuka slagsmålsscenerna. Om man roas av splatter och snygga japanska tjejer som sparkar röv så kommer man dock inte bli besviken av The Machine Girl! 7/10

Regi: M. Night Shyamalan
Genrer/Teman: Thriller / Drama
Cast: Mark Wahlberg, Zoey Deschanel, John Leguizamo, Ashlyn Sanchez, Betty Buckley mfl
IMDB
Trailer:

Handling:

Filmen börjar med en scen i Central Park i New York där allt först ser ut som vanligt, men där plötsligt ett antal personen fryser till och står blick stilla, och strax därefter tar en student på en parkbänk fram en penna och hugger sig själv i halsen. I en bilkö stannar plötsligt alla bilar och en polis tar fram sin pistol och skjuter sig i huvudet, och en efter en tar personer i närheten upp den och följer polisens exempel. På en byggarbetsplats börjar byggarbetare hoppa över kanten och slå ihjäl sig mot marken. Vad är det som händer?

I en skola möter vi NO-läraren Elliot Moore (Wahlberg) som kallas till ett möte med skolans personal, där de informeras om att det varit någon slags terroristattack i Central Park. Elliot bestämmer sig snabbt för att lämna staden med tåg, tillsammans med sin fru (Deschanel), sin vän och lärarkollega Julian (Leguizamo) och hans dotter Jess. Ombord på tåget får de reda på att flera attacker skett runt omkring i området, och även vid deras destination. Tåget stannar och släpper av samtliga passagerare i en liten småstad ute på landsbygden, och tillsammans med flera andra flyende människor försöker de förstå vad som händer och vart de ska ta vägen för att överleva, då attackerna är utspridda över ett stort område.
Bedömning:

The Happening är den senaste filmen från regissören M. Night Shyamalan, och precis som hans tidigare filmer är denna annorlunda jämfört med det mesta som kommer från Hollywood. Den har inte kommit till Sverige än, men jag misstänker att den inte kommer bli en succé på bio här just av anledningen att den är lite annorlunda. Istället för högt tempo, storslagna specialeffekter och överspelade karaktärer så känns The Happening väldigt verklighetstrogen med sin krypande paranoia och trovärdiga människor. Varken Elliot eller hans fru Alma framställs som några typiska hjältar eller offer, utan mer som vanliga människor som råkar ha en dålig period i deras äktenskap pga en händelse Alma inte vill berätta om för sin man.

Det som gör att Elliot sticker ut lite bland de andra är att han råkar vara NO-lärare, och försöker använda sina vetenskapliga kunskaper för att komma på vad det är som händer, eftersom både myndigheter och allmänheten i början av filmen inte har en aning om vad som orsakar massjälvmorden. Som sagt har filmen inga häftiga specialeffekter, men dock en del visuellt äckel som fyller en funktion, och inte finns där enbart för sakens skull. Musiken och ljudet sticker inte heller ut på något sätt. Handlingen, den mystiska och paranoida stämningen är dock det som gör att filmen är sevärd och att den sticker ut ur mängden.

Omdöme:

The Happening följer M. Night Shyamalans modell som han tidigare gjort sig känd för genom Signs, Sjätte Sinnet, The Village mfl. Han har fått blandad kritik för att han vågar vara annorlunda, och denna filmen är nog inget undantag. Vill du ha en spännande stund med krypande spänning och ovisshet framför dig, så se The Happening. Rekommenderas! 8/10

Regi: Carter Smith
Genrer/Teman: Skräck / Thriller
Cast: Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Joe Anderson
IMDB

Trailer

Handling:

Fyra amerikanska ungdomar är i slutet av en solsemester i Mexico, och när de får möjligheten att kolla in en arkeologisk expedition vid en gammal pyramid, kan de inte tacka nej. Platsen finns inte utmärkt på kartan, så det skulle bli en upplevelse inga andra turister tidigare sett.

Väl där stöter de på några hotfulla män ur lokalbefolkningen, och helt plötsligt skjuter de ihjäl sällskapets vägvisare. I panik flyr ungdomarna upp på pyramiden där de hittar arkeologernas tält, men byborna stannar kvar nere på marken och slår läger för att vänta ut dem. De hittar ingen av arkeologerna till en början, men beslutar sig för att ta sig ner i pyramiden då de hör en mobiltelefon ringa nedifrån, eftersom deras egna inte har någon mottagning.

Snart börjar de förstå varför de inte tillåts lämna pyramiden, och att byborna inte är det största hotet mot dem...

Bedömning:

The Ruins är en amerikansk skräckfilm som lite skiljer sig från mängden bland andra skräckisar där ungdomar alltid råkar illa ut. Istället för att använda sig av billiga knep som ska skrämma tittaren eller förlita sig på visuellt äckel, så byggs spänningen här upp med hjälp av ovisshet och paranoia för karaktärerna. Det finns visserligen ett par köttiga scener, men ingenting som är värre än andra skräckfilmer.

Tempot är inte så värst snabbt i filmen heller, då The Ruins är en krypande psykologisk rysare om något. Långtråkig känns den dock inte.


Karaktärerna känns lite tunna, man får inte reda på speciellt mycket om dem varken i början eller under filmens gång, men det känns inte som att det är så viktigt i det här fallet.

Filmens stora nackdel enligt mig är själva grunden till skräcken i filmen, dvs filmens "monster". Jag ska inte avslöja här vad som jagar ungdomarna i filmen, men det kändes lite väl löjligt i mitt tycke. Hade man valt bort ett par detaljer i filmen så hade den blivit mer seriös. Som ett plus kan man å andra sidan se att The Ruins vågar sticka ut lite ur mängden och inte följa en "standardmall".

Omdöme:

The Ruins känns lite som en frisk fläkt i den annars uttjatade skräckgenren i Hollywood, men faller på några löjliga detaljer. Gillar man psykologisk skräck så funkar den antagligen bra ändå, men det är ingen film man varken hoppar högt i soffan av eller ser en gång till. 7/10

Regi: Michael Radford
Genrer/Teman: Dystopi / Drama / Thriller
Cast: John Hurt, Richard Burton, Suzanna Hamilton mfl
IMDB
Wikipedia

Trailer

Handling:

I George Orwells vision från 1949 av hur världen skulle kunna se ut år 1984, möter vi byråkraten Winston Smith som jobbar på Ministry of Truth, med att förfalska och ändra historien, så att regeringen alltid har rätt. Berättelsen utspelar sig i Oceania, en något oklar stat som består av forna Europa, och filmen har sin handling i vad som troligen var London.

Regeringen styrs av Big Brother, en ledare som folket fruktar och älskar på samma gång. Big Brother har absolut makt, bevakar och styr folket överallt, hela tiden. Den enda televisionen som finns är den statliga, med strategiskt utplacerade skärmar i alla hem och på offentliga platser. Konstant spelas det upp propaganda och hjärntvättande budskap, och genom skärmarna bevakas även medborgarna.


Winston får kontakt med en ung kvinna som heter Julia, med vilken han ägnar sig åt förbjudna aktiviteter, dvs sexuellt umgänge. Julia har en personlighet han aldrig har sett hos någon annan han mött, och får honom att inse att det finns mer i livet än vad Big Brother erbjuder. Han skriver om sina tankar i en hemlig dagbok där han beskriver Thought Crime, tankar förbjuda av regeringen. Om den hittas kommer han antagligen att torteras och dödas av The Thought Police, som ser till att ingen börjar med frihetstänkande. I boken beskriver han att om regeringen säger att 1+1 är lika med 3, så är det så, även om man vet att det är fel. Principen går ut på att regeringen bestämmer vad som är sanning och verklighet, oavsett vad man tror sig veta.

Genom Julia får John veta att det finns en hemlig motståndsrörelse, och att de är många som är emot Big Brothers styre. Kommer han och Julias relation att fortsätta och eventuellt störta regeringen, eller kommer de upptäckas av The Thought Police och hjärntvättas på Ministry of Love?

Bedömning:

1984 är alla dystopiska visioners moder, den skrevs i slutet av 1940-talet och var George Orwells mörka vision av framtiden. Idag när tekniken är tillräckligt utvecklad, är den visionen närmare verkligheten än tidigare. Samhället som målas upp i 1984 är inte långt ifrån verkligheten i totalitära diktaturer såsom Nazi-Tyskland och Sovjet, men även vårt samhälle utvecklas oroväckande åt samma håll. Det är pga den nyss framröstade FRA-lagen om massavlyssning som jag bestämde mig för att recensera den här filmen, som jag faktiskt såg för så sent som ett par månader sedan.

Åter till filmen. 1984 är en mycket mörk och dyster film, människorna lever utan mänsklig närhet, de lever fattigt och i nedgångna kvartér. De enda glädjeämnen arbetarna har är sprit och cigaretter som säljs av regeringen, och sex är en förbjuden handling. Riktig mat och en hyfsad levnadsstandard är bara för regeringens medlemmar.

Ute i världen pågår ett ständigt krig mot andra stora stater, eller gör det verkligen det? Man kan inte vara säker på vad som är sanning, eller regeringens sanning i 1984.


Tempot i filmen är ganska långsamt, då filmen är ett drama. Den kan kännas lite seg stundtals och bli lite sömnig tack vare långa klipp och relativt få dialoger.

Filmen finns utgiven i flera versioner, varav den ena innehåller musik från Eurythmics, vilket fick många att klaga, då den elektroniska popen inte alls passar in med resten av filmen. Jag valde dock att se versionen med enbart instrumental filmmusik, vilket jag anser passar in mycket bättre. Dock så är många scener helt utan bakgrundsmusik, blir lite tråkigt för tittaren.

Omdöme:

1984 är vad jag har förstått en filmatisering som följer boken ganska nära, kanske på gott och ont. För den som är lite konspiratoriskt lagt eller har historiskt intresse i diktaturer är filmen väldigt intressant, då många saker har visat sig bli verklighet i olika delar av världen under olika diktatoriska styren.

Själva berättelsen är en klassiker som många har läst eller sett på film, och som jag tycker alla borde uppleva någon gång. Man kan betrakta 1984 som ett skräckexempel på en värld som har totalt snett, och om man anser att den är helt osannolik är det bara att som sagt ta Nazi-Tyskland och Sovjet som exempel.

Trots ett lite för lågt tempo är den varmt rekommenderad, men se till att inte vara sömnig när du skall se den! 8/10

Regi: Karyn Kusama
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Dystopi / Thriller
Cast: Charlize Theron, Marton Csokas, Johnny Lee Miller, Sophie Okonedo mfl

IMDB

Trailer


Handling:

År 2415 är mänskligheten kraftigt decimerad, och återstoden lever i en enda stad som heter Bregna. Utanför de omgivande höga murarna har naturen tagit över, och innanför lever människorna i vad som ser ut som en utopi, men som har mörkare sidor.

Bregna styrs med järnhand av Goodchild-dynastin, ledd av Trevor Goodchild. Utåt sett ser allting vackert och välordnat ut i staden, men det finns en motståndsrörelse, The Monicans, vars mål är att mörda Trevor Goodchild och störta dynastin. Till sin hjälp har de sin bästa agent, Aeon Flux (Charlize Theron), som skickas på uppdrag av mörda Goodchild efter att hennes syster oskyldigt avrättats av säkerhetspolisen.

Aeon upptäcker snart att allt inte är vad det ser ut att vara, och börjar tvivla på om Monicanernas avsikter är goda, och om Goodchild verkligen är den hon trott att han är.

Bedömning:

Aeon Flux är baserad på en tecknad serie från MTV som kom på 90-talet, som jag tyvärr inte har sett. Filmen har dock en känsla av seriestil, speciellt visuellt. Främst är Aeon Flux en fröjd för ögat med snygga stunts, miljöer, kostymer och tekniska prylar. Filmen innehåller mycket datoranimationer, men de flesta är väldigt välgjorda så det ser inte dåligt ut, och målar upp en framtidsvärld väldigt olik vår tid. Det är gott om starka färger, och har inte den bleka färgskala framtidsvisioner ofta har.

Det märks dock att filmen är mer action än thriller, så man ska inte vänta sig en djup och dramatisk film, utan snarare en underhållande visuell fest.
Även Charlize Theron är vacker att se på, och hon gör en hyfsad insats i rollen som agenten Aeon Flux.


Även ljudet är bra med stämningsfull bakgrundsmusik bestående av melankoliska stråkar blandat med tunga breakbeats, som drar upp tempot i actionscenerna.

Handlingen är enligt mig ganska intressant och har ett antal överraskningar, så filmen är inte helt förutsägbar från första början, vilket är skönt i den här typen av produktioner. Skådespelarna har inte direkt några svåra roller, men gör en helt okej insats så det finns egentligen inget att klaga på där heller, även om karaktärerna inte har något större djup.


Omdöme:

Aeon Flux har i skrivande stund bara 5.5 på imdb, vilket jag tycker är lite oförtjänt. Det finns visserligen många filmer med liknande tema som är bättre, men förväntar man sig inget mästerverk utan hellre vill ha lite lättsam underhållning kryddad med snyggt foto, så är Aeon Flux ingen besvikelse. 7/10