S.F.C.D.S. - En Filmblogg

Regi: Michael Radford
Genrer/Teman: Dystopi / Drama / Thriller
Cast: John Hurt, Richard Burton, Suzanna Hamilton mfl
IMDB
Wikipedia

Trailer

Handling:

I George Orwells vision från 1949 av hur världen skulle kunna se ut år 1984, möter vi byråkraten Winston Smith som jobbar på Ministry of Truth, med att förfalska och ändra historien, så att regeringen alltid har rätt. Berättelsen utspelar sig i Oceania, en något oklar stat som består av forna Europa, och filmen har sin handling i vad som troligen var London.

Regeringen styrs av Big Brother, en ledare som folket fruktar och älskar på samma gång. Big Brother har absolut makt, bevakar och styr folket överallt, hela tiden. Den enda televisionen som finns är den statliga, med strategiskt utplacerade skärmar i alla hem och på offentliga platser. Konstant spelas det upp propaganda och hjärntvättande budskap, och genom skärmarna bevakas även medborgarna.


Winston får kontakt med en ung kvinna som heter Julia, med vilken han ägnar sig åt förbjudna aktiviteter, dvs sexuellt umgänge. Julia har en personlighet han aldrig har sett hos någon annan han mött, och får honom att inse att det finns mer i livet än vad Big Brother erbjuder. Han skriver om sina tankar i en hemlig dagbok där han beskriver Thought Crime, tankar förbjuda av regeringen. Om den hittas kommer han antagligen att torteras och dödas av The Thought Police, som ser till att ingen börjar med frihetstänkande. I boken beskriver han att om regeringen säger att 1+1 är lika med 3, så är det så, även om man vet att det är fel. Principen går ut på att regeringen bestämmer vad som är sanning och verklighet, oavsett vad man tror sig veta.

Genom Julia får John veta att det finns en hemlig motståndsrörelse, och att de är många som är emot Big Brothers styre. Kommer han och Julias relation att fortsätta och eventuellt störta regeringen, eller kommer de upptäckas av The Thought Police och hjärntvättas på Ministry of Love?

Bedömning:

1984 är alla dystopiska visioners moder, den skrevs i slutet av 1940-talet och var George Orwells mörka vision av framtiden. Idag när tekniken är tillräckligt utvecklad, är den visionen närmare verkligheten än tidigare. Samhället som målas upp i 1984 är inte långt ifrån verkligheten i totalitära diktaturer såsom Nazi-Tyskland och Sovjet, men även vårt samhälle utvecklas oroväckande åt samma håll. Det är pga den nyss framröstade FRA-lagen om massavlyssning som jag bestämde mig för att recensera den här filmen, som jag faktiskt såg för så sent som ett par månader sedan.

Åter till filmen. 1984 är en mycket mörk och dyster film, människorna lever utan mänsklig närhet, de lever fattigt och i nedgångna kvartér. De enda glädjeämnen arbetarna har är sprit och cigaretter som säljs av regeringen, och sex är en förbjuden handling. Riktig mat och en hyfsad levnadsstandard är bara för regeringens medlemmar.

Ute i världen pågår ett ständigt krig mot andra stora stater, eller gör det verkligen det? Man kan inte vara säker på vad som är sanning, eller regeringens sanning i 1984.


Tempot i filmen är ganska långsamt, då filmen är ett drama. Den kan kännas lite seg stundtals och bli lite sömnig tack vare långa klipp och relativt få dialoger.

Filmen finns utgiven i flera versioner, varav den ena innehåller musik från Eurythmics, vilket fick många att klaga, då den elektroniska popen inte alls passar in med resten av filmen. Jag valde dock att se versionen med enbart instrumental filmmusik, vilket jag anser passar in mycket bättre. Dock så är många scener helt utan bakgrundsmusik, blir lite tråkigt för tittaren.

Omdöme:

1984 är vad jag har förstått en filmatisering som följer boken ganska nära, kanske på gott och ont. För den som är lite konspiratoriskt lagt eller har historiskt intresse i diktaturer är filmen väldigt intressant, då många saker har visat sig bli verklighet i olika delar av världen under olika diktatoriska styren.

Själva berättelsen är en klassiker som många har läst eller sett på film, och som jag tycker alla borde uppleva någon gång. Man kan betrakta 1984 som ett skräckexempel på en värld som har totalt snett, och om man anser att den är helt osannolik är det bara att som sagt ta Nazi-Tyskland och Sovjet som exempel.

Trots ett lite för lågt tempo är den varmt rekommenderad, men se till att inte vara sömnig när du skall se den! 8/10

Regi: Karyn Kusama
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Dystopi / Thriller
Cast: Charlize Theron, Marton Csokas, Johnny Lee Miller, Sophie Okonedo mfl

IMDB

Trailer


Handling:

År 2415 är mänskligheten kraftigt decimerad, och återstoden lever i en enda stad som heter Bregna. Utanför de omgivande höga murarna har naturen tagit över, och innanför lever människorna i vad som ser ut som en utopi, men som har mörkare sidor.

Bregna styrs med järnhand av Goodchild-dynastin, ledd av Trevor Goodchild. Utåt sett ser allting vackert och välordnat ut i staden, men det finns en motståndsrörelse, The Monicans, vars mål är att mörda Trevor Goodchild och störta dynastin. Till sin hjälp har de sin bästa agent, Aeon Flux (Charlize Theron), som skickas på uppdrag av mörda Goodchild efter att hennes syster oskyldigt avrättats av säkerhetspolisen.

Aeon upptäcker snart att allt inte är vad det ser ut att vara, och börjar tvivla på om Monicanernas avsikter är goda, och om Goodchild verkligen är den hon trott att han är.

Bedömning:

Aeon Flux är baserad på en tecknad serie från MTV som kom på 90-talet, som jag tyvärr inte har sett. Filmen har dock en känsla av seriestil, speciellt visuellt. Främst är Aeon Flux en fröjd för ögat med snygga stunts, miljöer, kostymer och tekniska prylar. Filmen innehåller mycket datoranimationer, men de flesta är väldigt välgjorda så det ser inte dåligt ut, och målar upp en framtidsvärld väldigt olik vår tid. Det är gott om starka färger, och har inte den bleka färgskala framtidsvisioner ofta har.

Det märks dock att filmen är mer action än thriller, så man ska inte vänta sig en djup och dramatisk film, utan snarare en underhållande visuell fest.
Även Charlize Theron är vacker att se på, och hon gör en hyfsad insats i rollen som agenten Aeon Flux.


Även ljudet är bra med stämningsfull bakgrundsmusik bestående av melankoliska stråkar blandat med tunga breakbeats, som drar upp tempot i actionscenerna.

Handlingen är enligt mig ganska intressant och har ett antal överraskningar, så filmen är inte helt förutsägbar från första början, vilket är skönt i den här typen av produktioner. Skådespelarna har inte direkt några svåra roller, men gör en helt okej insats så det finns egentligen inget att klaga på där heller, även om karaktärerna inte har något större djup.


Omdöme:

Aeon Flux har i skrivande stund bara 5.5 på imdb, vilket jag tycker är lite oförtjänt. Det finns visserligen många filmer med liknande tema som är bättre, men förväntar man sig inget mästerverk utan hellre vill ha lite lättsam underhållning kryddad med snyggt foto, så är Aeon Flux ingen besvikelse. 7/10

Regi: George Lucas
Genrer/Teman: Drama/Sci-Fi/Dystopi
Cast: Robert Duvall, Donald Pleasence, Don Pedro Colley, Maggie McOmie mfl
IMDB

Trailer


Handling:

500 år in i framtiden har samhället blivit helt dehumaniserat, där individuell frihet inte existerar överhuvudtaget. Filmens titel är namnet på huvudpersonen, och även alla andra personer i filmen har "etiketter" istället för riktiga namn. Alla människor bär vita kläder, har rakade huvuden, och medicineras dagligen för att trycka ner känslorna och fortsätta sina liv, dag efter dag. De är även konstant övervakade, överallt, för att avvikande beteende skall kunna upptäckas och åtgärdas omedelbart. Våld och brott existerar inte, men inte heller frihet.


THX 1138 är en av alla individer (eller snarare anonyma arbetsmyror) som lever sitt liv precis som alla andra. Han mår dock dåligt, men döljer det så gott han kan. Han slutar ta sina piller, och illamåendet blir snabbt mycket värre. På fabriken där THX jobbar, råkar han pga sin abstinens göra ett misstag som nästan kostar honom livet.

Efter incidenten fänglas han tillsammans med andra "avvikande" personer, för att återanpassas till samhället. Han lyckas dock fly från isoleringen, med stadens robotpoliser hack i häl, och han inser att livet i staden inte är något han vill återgå till igen. Enda utvägen är att fly och lämna staden till vad som än döljer sig på utsidan...


Bedömning:

THX 1138 är en film om hur illa det skulle kunna bli för individen om överbeskyddandet och lag och ordning får högsta prioritet i samhället. Det är visserligen inte så tänkbart att det skulle kunna bli så här i verkligheten, men inte heller en total omöjlighet.
Filmen var den första kommersiella framgången George Lucas hade innan han bl a skapade Star Wars, och som han även döpt klassifieringen av ljudsystem för film efter. Liksom det mesta han har blivit känd för i filmvärlden, så är även THX 1138 ett mästerverk i sig, iallafall visuellt.

Allting man ser i staden är vitt och sterilt, alla människor ser nästan identiska ut med sina rakade huvuden och likadana kläder. Nu var det Director's Cut jag såg och inte orginalfilmen, och denna versionen är lite längre och har lite snyggare effekter, precis som nyutgåvorna av de gamla Star Warsfilmerna. Eftersom nästan ingenting i filmen (bortsett från en del datorskärmar mm) ser tidstypiska ut, så har filmen åldrats väldigt bra. I mina ögon så skulle filmen lika gärna kunna ha varit filmad på 2000-talet av en regissör med en otroligt bra känsla för det visuella, men nu råkar den vara 37 år gammal. Inte illa!

Tempot i filmen är ganska långsamt, och egentligen inte förrän framåt slutet ökar tempot och spänningen. För den sci-fi-intresserade blir den dock inte tråkig, det finns väldigt mycket detaljer att lägga märke till, då i stort sett allt man ser känns främmande jämfört med verkligheten. Man får vara beredd på att THX 1138 inte är nagelbitare innan man ser den.

Omdöme:

THX 1138 är en film som verkligen sticker ut ur mängden, även inom sci-fi-genren. Precis som t ex 2001: A Space Odyssey så är det visuella verkligen imponerande med tanke på hur gammal filmen är. Den ger en dyster bild av hur världen skulle kunnat se ut, och genomför det väl. I mitt tycke kunde dock tempot varit lite högre, och det hade varit intressant om man fick se vad som finns utanför framtidsstaden. Den är ändå ett måste för alla som älskar sci-fi! 8/10

Genrer: Action / Rollspel / Dystopi / Cyberpunk Utvecklare: Ion Storm Utgivare: Eidos Interactive Designers: Warren Spector, Harvey Smith Plattformar: PC, Mac, Playstation 2
Wikipedia
Introsekvens (PS2-version) Handling:

I en dystopisk framtid är världen i kaos, och långsamt på väg mot undergång. Stora halvmilitära organisationer styr världens länder, och gränsen mellan fattiga och rika är betydligt större än den är idag. I USA insjuknar och dör folk av ett virus kallat Grey Death, och som i rollen som JC Denton, en nanoaugmenterad agent, får man uppdraget att slå till mot terroristorganisationen NSF som anklagas för att ha spridit viruset. Till sin hjälp får man tips av JCs bror Paul mellan uppdragen, som har varit aktiv för UNATCO, en antiterroristorganisation skapad av FN för att stävja världens växande terroristproblem.

Som kollegor har man ytterligare två nanoagenter, Anna Navarre och Günther Hermann. Dessa två är mech-augmenterade, vilket innebär att de fått mekaniska delar inopererade till skillnad från JC och Paul som använder sig av nanorobotar. De är helt enkelt state of the art inom människans egenpåverkade utveckling jämfört med Anna och Günther som kan betraktas som omoderna maskiner.

Som JC inser man snart att man slåss för fel sak och på fel sida av rättvisan. Gray Deathviruset visar sig inte alls vara orsakat av NSF, utan av någon helt annan...
I jakt på sanningen reser man till Paris, Hong Kong, New York, Area 51 och till andra platser, och får möta många olika personer som kan ge en del till det stora pussel som visar sig vara en gigantisk konspiration som påverkar alla människor på jorden, och som involverar flera mytesspunna organisationer.


Spelteknik:

Deus Ex är upplagt som ett First Person Shooter, dvs allt du ser är genom dina egna ögon, blandat med starka inslag av rollspel.

Till att börja med är du en nybörjare på allt, är inte speciellt bra på de olika kunskaper man har användning av i spelet, t ex låsdyrkning, datorhackning, närstrid, hantering av handeldvapen eller tunga vapen, styrka mm. Allt eftersom du avklarar uppdrag på valfritt sätt får du erfarenhetspoäng som du kan spendera på de färdigheter du vill förbättra. Vill du t ex spela som en tyst lönnmördare ska du satsa på på Sneaking, Lockpicking och Close Combat, vill du bli en mördarmaskin som skjuter först och tänker sen ska du satsa på Health Points, Ranged och Heavy Weapons. Val av spelstil är upp till spelaren, och ofta kan du få bonuspoäng för att du valt att lösa en uppgift på ett annat sätt än den mest uppenbara. Målet till uppdraget går ofta att nå genom flera olika vägar, så det gäller att hålla ögonen öppna och välja den väg som verkar lämpligast för ens karaktär.
Förutom att förbättra dessa egenskaper kan man även uppgradera sin kropp med Augmentation Canisters som innehåller nanorobotar och placeras på olika ställen av kroppen, t ex ögat, huvudet, armarna eller benen. Det finns i två olika sorters uppgraderingar för varje kroppsdel, men du kan bara välja en av dessa, och det val du väljer stannar permanent för resten av spelet så man måste tänka igenom varje uppgradering noga. Dessa uppgraderingar aktiveras när man vill, och konsumerar energi som man kan ladda upp sin kropp med, och kan t ex göra att du tål kulor från vapen bättre, göra dig osynlig för det mänskliga ögat eller för maskiner, springa snabbare osv. Men rätt sorts augs aktiverade kombinerat med egenskaper som du arbetat upp kan du bli i det närmaste ostoppbar när du möter en bunt fiender på en gång.


Man har även möjligheten att uppgradera sina vapen under spelets gång. Ljuddämpare, större magasin och lasersikte är några av dessa uppgraderingar som går att hitta här och var.

En av styrkorna med Deus Ex är interaktionen med icke spelbara karaktärer, så kallade NPCs. Till skillnad från majoriteten av alla skjutarspel på marknaden så kan man här inte enbart skjuta sig fram, utan måste prata med olika människor man träffar på under spelets gång. En del sitter på värdefull information man behöver för att ta sig vidare till nästa del, andra kan köpslå och en del berättar om den värld spelet utspelar sig i. Vissa kan t o m bli aggressiva och attackera om de blir provocerade. I många fall får man även flera konversationsval att välja mellan, och vad man säger kan ha betydelse längre fram i spelet. Man kan även välja vilken attityd man ska ha mot andra, antingen vara en schysst och diplomatisk person till att vara en hotfull skitstövel. Ibland funkar den ena metoden bättre, ibland den andra.


Miljöerna som spelet utspelar sig i varierar från sunkiga klubbar och nedgångna områden i New York, till katakomberna i Paris, högteknologiska labb eller det hemliga Area 51. Hela spelet har en stark dystopisk känsla över sig. Det är skitet på gatorna och hemlösa finns här och var, medan de stora organisationerna har gott om pengar, soldater och eldkraft. Att hela spelet uteslutande är förlagt till nattetid gör inte känslan sämre. Deus Ex är inget för barn eller för unga, då det innehåller många tunga teman såsom politik, droger och prostitution.

Robotar finns lite här och var där de fyller olika syften. Man kan hitta allt från små städrobotar till beväpnade vaktrobotar och även stridsrobotar. Ofta är det enklare att försöka undvika de sistnämnda snarare än att försöka slå ut dem med vanliga vapen.


Grafik:

Deus Ex använder den hyllade Unreal-motorn, som idag är ganska föråldrad rent grafiskt. Miljöerna är kantiga, texturerna lågupplösta och karaktärerna grovhuggna med dagens mått, men grafiken är inte den viktigaste komponenten i det här spelet. De enda gångerna jag egentligen störde mig på den åldrade grafiken var när man hamnar i en konversation och kantigheterna och texturerna på ansikten och händer framträder tydligt. Det finns dock en mod under utveckling där alla texturer omarbetats till högre upplösning, och med snyggare modeller till föremål och karaktärer.


Ljud:

Röstskådespeleriet är över snittet för datorspel, speciellt JC har en mörk stämma som passar honom riktigt bra. Hade inte röstskådisarna varit övertygande hade mycket av stämningen gått förlorad. Ljudeffekterna är helt okej, inget man stör sig på vilket måste anses vara positivt.

Även musiken glänser över många andra gamla datorspel. Musiken är av samma kompositör som till Unrealspelen mfl, nämligen Alex Brandon. Låtarna är i synnerhet ambient techno/breakbeats, men har även ett par svängiga klubblåtar och ett par jazziga stycken. Varje zon i spelet har sitt eget tema som ska passa in till atmosfären på just det stället. Musiken är även dynamisk, den växlar alltså i tempo och komposition när du hamnar i strid, och återgår till lugnare tempo när faran är över.


Story:

Berättelsen i Deus Ex är mycket genomtänkt jämfört med många andra spel i samma genre. Här ställs man inför moraliska beslut, får sympati eller hat mot olika personer man möter, något som måste sägas är ganska ovanligt i spelbranschen. Ibland vill man helt enkelt inte ta livet av vissa personer, trots att de anfaller en, just för att de fått en egen "personlighet" och inte bara är en spelfigur bland alla andra. Man bör dock vara beredd på att det finns mycket text att läsa, långa diskussioner karaktärer emellan, och mycket hi-tech termer och även filosofiska idéer, så har man ont om tålamod eller dåliga engelskakunskaper kan Deus Ex bli svårt att ta sig igenom.

Under spelets gång får man stifta bekantskap med olika ljusskygga organisationer, allt från NSF, UNATCO och FEMA till The Illuminati och Majestic 12. Det kan vara lite svårt att särskilja och hålla reda på alla dessa, och komma ihåg vilka karaktärer som tillhör vilken, eftersom dubbelagenter och falskspel tillhör vanligheterna. Det finns inget svart eller vitt på vem som är god och vem som är ond, utan det är upp till spelaren att avgöra vem eller vilka man vill alliera sig till. Valfrihet på hög nivå alltså, något jag efterlyser mer i spelens värld.

Storyn i Deus Ex är iaf väldigt intressant, framförallt för den som är konspiratoriskt lagd, men kräver att man ÄR intresserad om man ska hänga med i alla svängar.
Spelet är även fyllt med referenser till både populärkultur i vår tidsålder (dvs fram till år 2000) och filosofi. Den som är påläst kommer känna igen allt från Shakespeare till Asimov.


Bedömning:

Deus Ex är ett av mina absoluta favoritspel till PC, trots att jag fick upp ögonen och spelade det så sent som 2007. Den åldrade grafiken till trots, så lyckas man bygga upp en atmosfär som trollbinder en ordentligt, man får svårt att sluta spela tack vare den spännande handlingen.

Förutom grafiken så har spelet ett par mindre irritationsmoment, men de går att ha överseende med tack vare helheltsintrycket.

Spelet är inget man klarar på en dag, och kan framåt slutet kännas lite väl enformigt och långdraget. Det känns som man hade kunnat korta ner lite utan risk för att spelaren tappar intresset, vilket jag gjorde. Spelet hade även en ruskig bugg som kraschade spelet, och gjorde mitt savegame korrupt vilket innebar att jag fick börja om ganska långt bak i spelet, mycket irriterande.

Trots detta så är det en given klassiker som alla som gillar action/rpg borde spela. Det blir inte full pott, men väl 8.5/10

Regi: Kurt Wimmer
Genrer: Sci-Fi / Thriller / Dystopi / Action
Cast: Christian Bale, Sean Bean, William Fichtner,
Emily Watson, Taye Diggs, Dominic Purcell

IMDB

Releasenamn: Equilibrium.LIMITED.DVDRip.XViD-ViTE
Trailer:

Handling:

I framtiden bryter ett tredje världskrig ut, och läxan mänskligheten lär sig är att de måste utrota källan till allt hat, våld och krig, nämligen känslor.

Så börjar inledningen till Equilibrium, eller Cubic som den hette när den lanserades i Europa. Filmen utspelar sig i en framtid med okänt årtal, men intrycket är att det inte är alltför avlägset då man använder bilar som ser hyfsat moderna ut för vår tid, och även vapnen ser bekanta ut.

I staden som filmen utspelar sig i styr en man som kallas "Father", och människorna kontrolleras genom att ta en daglig dos av Prozium som är en känslohämmande drog, vilket gör dem till likgiltiga individer utan fritt tänkande. Att ha eller visa känslor är ett brott som bestraffas med döden.
Förutom den hårt styrande makteliten finns den vanliga befolkningen, och även en motståndsrörelse som lever i "The Nethers", något som verkar vara ruinerna från det förflutna. Troligen från tiden innan tredje världskriget, men det är inget som förklaras i filmen.

De mäktigaste och mest vältränade i Tetragrammaton som staden kallas, är The Grammaton Cleric som utrotar rebeller urskiljningslöst. De är eliten av eliten. Christian Bale spelar Preston som är den mest framstående av dessa, och det är han som är filmens "hjälte".

Sean Bean spelar hans kollega, Partridge, som Preston avslöjar med att läsa en gammal poesibok som han smugit med sig från en räd mot rebellerna. Allt som kan framkalla känslor, dvs konst, poesi, musik förstörs eller beslagtas. Preston dödar Partridge med viss tvekan, men innan han trycker av får han höra ett citat från boken som sätter sig i huvudet på honom.

Morgonen efter råkar han ha sönder sin kapsel med Prozium, och tack vare en terroristattack förhindras han hämta sin påfyllning på Equilibrium, ministeriet som sköter utdelningen av drogen och som gett filmen dess namn i den amerikanska utgåvan.

Ganska snart börjar Prestons känslor komma upp till ytan, något han aldrig varit med om tidigare. Han upptäcker skönhet i sin omgivning, börjar tvivla på sina beslut och ifrågasätta order. Istället för att likvidera rebeller försöker han skona deras liv inför sina kollegor genom att övertala dem om att rebellerna är mer värda levande än döda. Snart dras han in i en kamp där han börjar tvivla om han verkligen kämpar för rätt sak eller inte.

Bedömning:

Detta är en film jag blev positivt överraskad av. Jag har känt till den sen den kom ut, men aldrig sett den eftersom den verkade vara en dussinfilm. Det är den dock inte!
Referenserna till den dystopiska 1984 är uppenbara för den som sett den filmen eller läst boken. Diktatorn här kallas "Father", och hans ansikte och hjärntvättande budskap ses och hörs överallt, hela tiden. I 1984 är det likadant, men diktatorn kallas "Big Brother". Även temat med Prozium känns igen från George Lucas THX 1138.
Handlingen känns aldrig krystad eller överdriven, möjligen bortsett från actionscenerna med Cleriks som framstår som övermänskliga i närkamp.

Visuellt är Equilibrium blek i färgerna, och som framtiden ofta återspeglas i sci-fi är det mesta väldigt stilrent, om än sterilt (vilket jag å andra sidan är ganska säker på är tanken). Ett par gånger får man se hemliga gömmor med förbjudna föremål, och kontrasten mot den icke-individuella verkligheten är påtaglig. Man känner verkligen att det är en värld utan känslor.
Actionscenerna är häftiga och sticker ut ur mängden jämfört med andra filmer.
Christian Bale gör en bra skådespelarinsats, från att från början se övertygande skoningslös och känslokall ut till att senare se mänsklig ut, för att använda en passande beskrivning.

Även ljudet är bra, ljudeffekterna är maffiga utan att vara överdrivna. Musiken är en blandning av pampiga manskörer och pulserande techno, vilket passar filmen väldigt bra. Det märks att man lagt ner jobb på att skapa den rätta ljudbilden.

Omdöme:

Filmen är inte speciellt nytänkande inom sin genre, men är snyggt genomförd och har en handling som aldrig blir långtråkig. Likheterna med 1984 och THX 1138 är slående, men Equilibrium känns fräsch inom dystopitemat. 8/10