S.F.C.D.S. - En Filmblogg

Regi: Carter Smith
Genrer/Teman: Skräck / Thriller
Cast: Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Joe Anderson
IMDB

Trailer

Handling:

Fyra amerikanska ungdomar är i slutet av en solsemester i Mexico, och när de får möjligheten att kolla in en arkeologisk expedition vid en gammal pyramid, kan de inte tacka nej. Platsen finns inte utmärkt på kartan, så det skulle bli en upplevelse inga andra turister tidigare sett.

Väl där stöter de på några hotfulla män ur lokalbefolkningen, och helt plötsligt skjuter de ihjäl sällskapets vägvisare. I panik flyr ungdomarna upp på pyramiden där de hittar arkeologernas tält, men byborna stannar kvar nere på marken och slår läger för att vänta ut dem. De hittar ingen av arkeologerna till en början, men beslutar sig för att ta sig ner i pyramiden då de hör en mobiltelefon ringa nedifrån, eftersom deras egna inte har någon mottagning.

Snart börjar de förstå varför de inte tillåts lämna pyramiden, och att byborna inte är det största hotet mot dem...

Bedömning:

The Ruins är en amerikansk skräckfilm som lite skiljer sig från mängden bland andra skräckisar där ungdomar alltid råkar illa ut. Istället för att använda sig av billiga knep som ska skrämma tittaren eller förlita sig på visuellt äckel, så byggs spänningen här upp med hjälp av ovisshet och paranoia för karaktärerna. Det finns visserligen ett par köttiga scener, men ingenting som är värre än andra skräckfilmer.

Tempot är inte så värst snabbt i filmen heller, då The Ruins är en krypande psykologisk rysare om något. Långtråkig känns den dock inte.


Karaktärerna känns lite tunna, man får inte reda på speciellt mycket om dem varken i början eller under filmens gång, men det känns inte som att det är så viktigt i det här fallet.

Filmens stora nackdel enligt mig är själva grunden till skräcken i filmen, dvs filmens "monster". Jag ska inte avslöja här vad som jagar ungdomarna i filmen, men det kändes lite väl löjligt i mitt tycke. Hade man valt bort ett par detaljer i filmen så hade den blivit mer seriös. Som ett plus kan man å andra sidan se att The Ruins vågar sticka ut lite ur mängden och inte följa en "standardmall".

Omdöme:

The Ruins känns lite som en frisk fläkt i den annars uttjatade skräckgenren i Hollywood, men faller på några löjliga detaljer. Gillar man psykologisk skräck så funkar den antagligen bra ändå, men det är ingen film man varken hoppar högt i soffan av eller ser en gång till. 7/10

Regi: Michael Radford
Genrer/Teman: Dystopi / Drama / Thriller
Cast: John Hurt, Richard Burton, Suzanna Hamilton mfl
IMDB
Wikipedia

Trailer

Handling:

I George Orwells vision från 1949 av hur världen skulle kunna se ut år 1984, möter vi byråkraten Winston Smith som jobbar på Ministry of Truth, med att förfalska och ändra historien, så att regeringen alltid har rätt. Berättelsen utspelar sig i Oceania, en något oklar stat som består av forna Europa, och filmen har sin handling i vad som troligen var London.

Regeringen styrs av Big Brother, en ledare som folket fruktar och älskar på samma gång. Big Brother har absolut makt, bevakar och styr folket överallt, hela tiden. Den enda televisionen som finns är den statliga, med strategiskt utplacerade skärmar i alla hem och på offentliga platser. Konstant spelas det upp propaganda och hjärntvättande budskap, och genom skärmarna bevakas även medborgarna.


Winston får kontakt med en ung kvinna som heter Julia, med vilken han ägnar sig åt förbjudna aktiviteter, dvs sexuellt umgänge. Julia har en personlighet han aldrig har sett hos någon annan han mött, och får honom att inse att det finns mer i livet än vad Big Brother erbjuder. Han skriver om sina tankar i en hemlig dagbok där han beskriver Thought Crime, tankar förbjuda av regeringen. Om den hittas kommer han antagligen att torteras och dödas av The Thought Police, som ser till att ingen börjar med frihetstänkande. I boken beskriver han att om regeringen säger att 1+1 är lika med 3, så är det så, även om man vet att det är fel. Principen går ut på att regeringen bestämmer vad som är sanning och verklighet, oavsett vad man tror sig veta.

Genom Julia får John veta att det finns en hemlig motståndsrörelse, och att de är många som är emot Big Brothers styre. Kommer han och Julias relation att fortsätta och eventuellt störta regeringen, eller kommer de upptäckas av The Thought Police och hjärntvättas på Ministry of Love?

Bedömning:

1984 är alla dystopiska visioners moder, den skrevs i slutet av 1940-talet och var George Orwells mörka vision av framtiden. Idag när tekniken är tillräckligt utvecklad, är den visionen närmare verkligheten än tidigare. Samhället som målas upp i 1984 är inte långt ifrån verkligheten i totalitära diktaturer såsom Nazi-Tyskland och Sovjet, men även vårt samhälle utvecklas oroväckande åt samma håll. Det är pga den nyss framröstade FRA-lagen om massavlyssning som jag bestämde mig för att recensera den här filmen, som jag faktiskt såg för så sent som ett par månader sedan.

Åter till filmen. 1984 är en mycket mörk och dyster film, människorna lever utan mänsklig närhet, de lever fattigt och i nedgångna kvartér. De enda glädjeämnen arbetarna har är sprit och cigaretter som säljs av regeringen, och sex är en förbjuden handling. Riktig mat och en hyfsad levnadsstandard är bara för regeringens medlemmar.

Ute i världen pågår ett ständigt krig mot andra stora stater, eller gör det verkligen det? Man kan inte vara säker på vad som är sanning, eller regeringens sanning i 1984.


Tempot i filmen är ganska långsamt, då filmen är ett drama. Den kan kännas lite seg stundtals och bli lite sömnig tack vare långa klipp och relativt få dialoger.

Filmen finns utgiven i flera versioner, varav den ena innehåller musik från Eurythmics, vilket fick många att klaga, då den elektroniska popen inte alls passar in med resten av filmen. Jag valde dock att se versionen med enbart instrumental filmmusik, vilket jag anser passar in mycket bättre. Dock så är många scener helt utan bakgrundsmusik, blir lite tråkigt för tittaren.

Omdöme:

1984 är vad jag har förstått en filmatisering som följer boken ganska nära, kanske på gott och ont. För den som är lite konspiratoriskt lagt eller har historiskt intresse i diktaturer är filmen väldigt intressant, då många saker har visat sig bli verklighet i olika delar av världen under olika diktatoriska styren.

Själva berättelsen är en klassiker som många har läst eller sett på film, och som jag tycker alla borde uppleva någon gång. Man kan betrakta 1984 som ett skräckexempel på en värld som har totalt snett, och om man anser att den är helt osannolik är det bara att som sagt ta Nazi-Tyskland och Sovjet som exempel.

Trots ett lite för lågt tempo är den varmt rekommenderad, men se till att inte vara sömnig när du skall se den! 8/10

Regi: Karyn Kusama
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Dystopi / Thriller
Cast: Charlize Theron, Marton Csokas, Johnny Lee Miller, Sophie Okonedo mfl

IMDB

Trailer


Handling:

År 2415 är mänskligheten kraftigt decimerad, och återstoden lever i en enda stad som heter Bregna. Utanför de omgivande höga murarna har naturen tagit över, och innanför lever människorna i vad som ser ut som en utopi, men som har mörkare sidor.

Bregna styrs med järnhand av Goodchild-dynastin, ledd av Trevor Goodchild. Utåt sett ser allting vackert och välordnat ut i staden, men det finns en motståndsrörelse, The Monicans, vars mål är att mörda Trevor Goodchild och störta dynastin. Till sin hjälp har de sin bästa agent, Aeon Flux (Charlize Theron), som skickas på uppdrag av mörda Goodchild efter att hennes syster oskyldigt avrättats av säkerhetspolisen.

Aeon upptäcker snart att allt inte är vad det ser ut att vara, och börjar tvivla på om Monicanernas avsikter är goda, och om Goodchild verkligen är den hon trott att han är.

Bedömning:

Aeon Flux är baserad på en tecknad serie från MTV som kom på 90-talet, som jag tyvärr inte har sett. Filmen har dock en känsla av seriestil, speciellt visuellt. Främst är Aeon Flux en fröjd för ögat med snygga stunts, miljöer, kostymer och tekniska prylar. Filmen innehåller mycket datoranimationer, men de flesta är väldigt välgjorda så det ser inte dåligt ut, och målar upp en framtidsvärld väldigt olik vår tid. Det är gott om starka färger, och har inte den bleka färgskala framtidsvisioner ofta har.

Det märks dock att filmen är mer action än thriller, så man ska inte vänta sig en djup och dramatisk film, utan snarare en underhållande visuell fest.
Även Charlize Theron är vacker att se på, och hon gör en hyfsad insats i rollen som agenten Aeon Flux.


Även ljudet är bra med stämningsfull bakgrundsmusik bestående av melankoliska stråkar blandat med tunga breakbeats, som drar upp tempot i actionscenerna.

Handlingen är enligt mig ganska intressant och har ett antal överraskningar, så filmen är inte helt förutsägbar från första början, vilket är skönt i den här typen av produktioner. Skådespelarna har inte direkt några svåra roller, men gör en helt okej insats så det finns egentligen inget att klaga på där heller, även om karaktärerna inte har något större djup.


Omdöme:

Aeon Flux har i skrivande stund bara 5.5 på imdb, vilket jag tycker är lite oförtjänt. Det finns visserligen många filmer med liknande tema som är bättre, men förväntar man sig inget mästerverk utan hellre vill ha lite lättsam underhållning kryddad med snyggt foto, så är Aeon Flux ingen besvikelse. 7/10

Regi: Steve Barker
Genrer/Teman: Action / Skräck
Cast: Ray Stevenson, Julian Wadham, Richard Brake, Paul Blair, Brett Fancy, Enoch Froste mfl
IMDB

Trailer


Handling:

Någonstans i ett krigshärjat östeuropa får sju legosoldater i uppdrag att eskortera en affärsman till ett öde område i skogen för att leta efter fyndigheter som mannens företag kan lägga beslag på. De hittar en dold gammal bunker från andra världskriget, vilken var målet för uppdraget. Snart börjar underliga saker hända, och legosoldaterna börjar inse att de inte är ensamma. Det visar sig snart att affärsmannen var ute efter något annat som finns i bunkern, men nu blir det svårare att ta sig från platsen levande än de först hade räknat med...

Bedömning:

Outpost är en brittisk lågbudgetskräckis, men som faktiskt glänser över många filmer i samma prisklass. Den utspelar sig som sagt i östeuropa, troligen någonstans i Balkanområdet, där det finns en marknad för soldater som strider för pengar.
Filmens huvudperson DC (Ray Stevenson) möter affärsmannen som representerar ett stort företag som misstänker att det finns resurser som väntar på att läggas beslag på för den som vågar sig in i området. DC bildar en grupp av fem ytterligare legosoldater som skall eskortera mannen till angiven plats och skydda honom, allt mot betalning förstås.


Till skillnad från de flesta lågbudgetfilmer, där karaktärsutveckling oftast är det som filmen lider mest av, så har man här lyckats framhäva de olika soldaternas persoligheter. De har alla varsin anledning till att de hamnat i krigshärden, och har alla sina olika anledningar att uthärda livets grymheter som de själva bidrar till.

Fotot är ganska snyggt med dystra miljöer och bleka färger, och datoranimation lyser i stort sett med sin frånvaro, vilket bara är positivt. Det finns inget värre än en lågbudgetproduktion som förstör en spännande historia med billiga effekter.

Själva berättelsen byggs upp långsamt, och blir spännande av små ledtrådar som kommer med jämna mellanrum, och spänningen håller en fast genom filmen. Det är ingen berättelse man vinner någon Oscar för, men den håller måttet för den här typen av film. Storymässigt så är den väldigt lik filmen The Bunker från 2001, med en bunker och onda spöknazister som kommit tillbaka från andra sidan. Outpost är dock bättre än denna.


Omdöme:

Outpost är en film som överraskar och som är bättre än förväntat. Den är inte storslagen på något sätt, men funkar fint som en mysrysare en mörk kväll. 7.5/10

Regi: Danny Boyle
Genrer/Teman: Drama / Post-Apokalyps / Skräck / Zombies
Cast: Cillian Murphy, Naomie Harris, Brendan Gleeson, Megan Burns, Christopher Eccleston mfl
IMDB

Trailer


Handling:

Någonstans i London i början av 2000-talet bryter sig en grupp djurrättsaktivister in i ett labb där man experienterar på apor, och släpper dem fria. Aporna har smittats med ett fruktansvärt virus som orsakar extremt raseri och vrede, och aktivisterna i labbet blir snabbt överfallna av aporna.

28 dagar senare...

På ett sjukhus vaknar en ung man vid namn Jim (Cillian Murphy) upp ur sin koma efter en olycka där han blivit påkörd av en bil. Han ligger helt naken, och på sjukhuset är det knäpptyst, inte en människa någonstans. Överallt är det stökigt och skräpigt, och det ser ut som alla människor lämnat platsen i all hast. Ute på Londons gator ser det likadant ut, skräpigt, tomma bilar överallt, tomt och helt öde och inga människor någonstans. På anslagstavlor i staden sitter det lappar på försvunna människor vars familjer letar efter.

I ett försök att få grepp om situationen går Jim in i en kyrka för att leta efter överlevande, men hittar bara döda kroppar och en otrolig stank. Plötsligt uppenbarar sig prästen i kyrkan, men något är fel på honom; han väser underligt, rör sig ryckigt och anfaller plötsligt Jim som flyr och lyckas stänga dörren bakom sig. Han springer från platsen och får några andra människor efter sig med samma symptom som prästen. Plötsligt dyker ytterligare två figurer upp som säger åt honom att springa allt vad han kan, medan de sätter eld på Jims förföljare med molotovcocktails. När de nått säkerhet för stunden visar det sig att det är en ung man och en kvinna som räddat honom. De berättar en hemsk historia om en epidemi som blixtsnabbt spridit sig över London och förvandlat de livrädda människorna till blodtörstiga vildar, och att alla som inte hunnit evakueras antingen är smittade eller döda. Nu börjar kampen för överlevnad, och för att komma på vad de skall göra med sina liv utan framtid...

Bedömning:

28 Days Later är vad man skulle kunna kalla en ny vinkling av det klassiska zombietemat, och gjort med små medel. De smittade människorna i den här filmen är egentligen inte zombies då de inte äter människor, utan deras enda drift verkar vara att döda alla "normala" människor genom ett blint raseri. De går inte heller som sengångare, utan springer som elitlöpare när de vittrar jakt, och verkar inte heller nämnvärt känna smärta. Jämfört med "vanliga" zombies är dessa faktiskt mycket mer skrämmande.

Något som 28 Days Later fick mycket uppmärksamhet för då den släpptes var att storslagna vyer över klassiska platser i London visas utan något synligt liv någonstans, vilket borde vara ganska svårt att genomföra i en av Europas största städer som aldrig sover. Svaret är att filma tidiga mornar innan rusningen drar igång, och retuschera bort resten på digital väg. Resultatet blir en skrämmande övertygande bild av ett övergivet London.


Filmen är för övrigt fotad med ganska billig (dålig) kamera, så även om den finns släppt på Bluray finns det inga chanser till en bild i äkta HD, vilket är lite synd. Detta kan visserligen vara medvetet från Boyles sida, då det ger en autentisk känsla, men ändå.

Ljudet är däremot bättre i förhållande till bilden, och musiken är mycket bra och består av korta stycken instrumental rock, som går från långsam takt och ökar i spännande scener för att driva upp tempot.

Skådespelarna är samtliga från storbritannien, så de är inte är relativt okända ansikten, iallafall för mig. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att avgöra, men i mitt tycke funkar en sådan här film bättre med mindre kända ansikten i rollerna jämfört med Hollywoods elit.

Omdöme:

28 Days Later är en film som sticker ut ur mängden pga sina unika bilder av ett öde London, och ställer frågor om hur man ska överleva när samhället har rasat samman, samt hur människans moral snabbt kan förändras när förutsättningarna för överlevnad har ändrats.

Den dystra och tidvis panikartade stämningen gör filmen till en trovärdig historia som tål att ses många gånger. Det enda jag egentligen kan klaga på är att bildkvalitén kunde varit lite bättre, färgerna är lite bleka och skärpan är inte den bästa pga billig teknik. Rekommenderas starkt! 9/10

Regi: Paul W.S. Anderson
Genrer/Teman: Action / Äventyr / Sci-Fi
Cast: Sanaa Lathan, Lance Henriksen, Raoul Bova, Ewen Bremner, Colin Salmon, Tommy Flanagan

Trailer


Handling:

År 2004 upptäcker en satellit värme djupt under istäcket på en liten ö vid Antarktis. Ett team av olika vetenskapsmän plockas snabbt ihop från olika delar av världen och skickas dit för att undersöka vad som verkar vara en pyramid, begravd under isen. Medföljande på expeditionen är Charles Bishop Weyland, som äger det enorma företaget Weyland Industries och som vill vara först på platsen för att få rättigheterna till vad de kommer hitta.
Samtidigt närmar sig ett rymdskepp jorden och skickar en värmestråle rakt ner mot pyramiden från rymden. Detta skapar en tunnel genom isen som människorna hittar, genom vilken de tar sig ner mot markytan.

Väl nere hittar de den mystiska pyramiden som har drag och inristningar från både aztekiska, egyptiska och kambodjanska förhistoriska kulturer, samt spår av mänskliga offerriter. Utan att först ha en aning om vad expeditionen upptäckt, så aktiveras upplivandet av en Aliendrottning som är fänglad och nedfryst under pyramiden, vilken genast börjar producera ägg.

Samtidigt anländer tre stycken Predators från moderskeppet som ligger i omloppsbana runt jorden, för att påbörja sin kamp mot Aliens nere i pyramiden som en slags rit för att bli fullfjädrade krigare. Snart inser människorna att de hamnat mitt i en strid som inte är deras, och försöker hitta ut från den ständigt skiftande pyramiden. Kommer de lyckas ta sig ut levande, och kommer Aliens vinna mot Predators, med risk att de tar sig upp till ytan och sprider sig över planeten?

Bedömning:

AvP är en sammanslagning mellan de välkända filmserierna Alien och Predator, som båda är varumärken ägda av 20th Century Fox. Dessa monster möttes första gången i serietidningsform, men har sedan dess även fått ett antal dator och tvspel på samma tema. 2004 kom alltså den efterlängtade första filmen, som utspelar sig efter Predatorfilmerna, men innan den första Alienfilmen. Den största kopplingen mellan AvP och Alien är Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen) som äger Weyland Industries. Bishop i Aliens från 1986 är en robotkopia av företagets grundare, och företaget förekommer flera gånger i alienfilmerna.

Filmen börjar bra och spännande, som en riktigt äventyrlig sci-fi-film skall göra. Medan filmen följer expeditionen med ledaren Alexa Woods i spetsen, får vi även små hintar om vad Predators har för sig, samt vad som händer i pyramiden utan människornas vetskap. Karaktärsutvecklingen är tyvärr väldigt sparsmakad, vi får inte veta mer om personerna i gruppen än det som visas i början av filmen då de värvas till uppdraget av Weylands representant Maxwell Stafford.
Alexa Woods (Sanaa Lathan) är filmens protagonist som skall se till att expeditionen tar sig hem levande. Hur detta går kan diskuteras, men man får snabbt intrycket av att hon är en både stark och bestämd kvinna. Hon är ingen Ripley, men duger gott i rollen som ledare.


Det som skiner i AvP är filmmonstren och miljöerna. Man har använt ett minimum av CGI för att istället använda modeller, som oftast ger en mycket mer verklighetstrogen upplevelse. Dock är stor del av scenerna väldigt mörka, även om de inte är så mörka så att det är svårt att se vad som händer, vilket var mitt intryck efter första gången jag såg filmen.

Både Alienfilmerna och Predatorserien är filmer där det inte sparas på blod och äckel, men hålls här ner till ett minimum, troligen för att åldergränsen inte skulle bli för hög. Det är lite synd, då inget av monstren är kända för att bespara sina offer en köttig avrättning. Filmen i sig är visserligen inte speciellt skrämmande alls, här satsar man på action och inte på skräck, vilket också är synd. Datorspelen var väldigt skrämmande när de kom på sin tid, men här sitter man mest och väntar på att nästa person i expeditionen skall dö, och inte känner man sympati för dem heller.

Musiken är typisk orkestrerad filmmusik, men som ofta så varken berör eller sticker den ut. Den finns bara där, men är inget man egentligen tänker på.

Omdöme:

Alien Versus Predator är en film alla älskare av orginalfilmerna hade höga förväntningar på, men som de flesta blev besvikna på. Filmen är snyggt gjord och har en del intressanta kopplingar och en liten twist framåt slutet som är lite oväntad, men som har en väldigt tunn handling. Det känns som att filmens karaktärer mest är med i filmen för att de skall bli dödade utan någon speciell eftertanke, och som tittare bryr man sig inte om dem heller. Det är egentligen bara Alexa man får lite känsla för.

AvP är inte heller speciellt spännande, utan duger mest som tidsfördriv en tråkig kväll. Synd att konceptet inte gjordes mer genomtänkt istället för att bara mjölka pengar ur en bra idé. 6.5/10

Regi: George Lucas
Genrer/Teman: Drama/Sci-Fi/Dystopi
Cast: Robert Duvall, Donald Pleasence, Don Pedro Colley, Maggie McOmie mfl
IMDB

Trailer


Handling:

500 år in i framtiden har samhället blivit helt dehumaniserat, där individuell frihet inte existerar överhuvudtaget. Filmens titel är namnet på huvudpersonen, och även alla andra personer i filmen har "etiketter" istället för riktiga namn. Alla människor bär vita kläder, har rakade huvuden, och medicineras dagligen för att trycka ner känslorna och fortsätta sina liv, dag efter dag. De är även konstant övervakade, överallt, för att avvikande beteende skall kunna upptäckas och åtgärdas omedelbart. Våld och brott existerar inte, men inte heller frihet.


THX 1138 är en av alla individer (eller snarare anonyma arbetsmyror) som lever sitt liv precis som alla andra. Han mår dock dåligt, men döljer det så gott han kan. Han slutar ta sina piller, och illamåendet blir snabbt mycket värre. På fabriken där THX jobbar, råkar han pga sin abstinens göra ett misstag som nästan kostar honom livet.

Efter incidenten fänglas han tillsammans med andra "avvikande" personer, för att återanpassas till samhället. Han lyckas dock fly från isoleringen, med stadens robotpoliser hack i häl, och han inser att livet i staden inte är något han vill återgå till igen. Enda utvägen är att fly och lämna staden till vad som än döljer sig på utsidan...


Bedömning:

THX 1138 är en film om hur illa det skulle kunna bli för individen om överbeskyddandet och lag och ordning får högsta prioritet i samhället. Det är visserligen inte så tänkbart att det skulle kunna bli så här i verkligheten, men inte heller en total omöjlighet.
Filmen var den första kommersiella framgången George Lucas hade innan han bl a skapade Star Wars, och som han även döpt klassifieringen av ljudsystem för film efter. Liksom det mesta han har blivit känd för i filmvärlden, så är även THX 1138 ett mästerverk i sig, iallafall visuellt.

Allting man ser i staden är vitt och sterilt, alla människor ser nästan identiska ut med sina rakade huvuden och likadana kläder. Nu var det Director's Cut jag såg och inte orginalfilmen, och denna versionen är lite längre och har lite snyggare effekter, precis som nyutgåvorna av de gamla Star Warsfilmerna. Eftersom nästan ingenting i filmen (bortsett från en del datorskärmar mm) ser tidstypiska ut, så har filmen åldrats väldigt bra. I mina ögon så skulle filmen lika gärna kunna ha varit filmad på 2000-talet av en regissör med en otroligt bra känsla för det visuella, men nu råkar den vara 37 år gammal. Inte illa!

Tempot i filmen är ganska långsamt, och egentligen inte förrän framåt slutet ökar tempot och spänningen. För den sci-fi-intresserade blir den dock inte tråkig, det finns väldigt mycket detaljer att lägga märke till, då i stort sett allt man ser känns främmande jämfört med verkligheten. Man får vara beredd på att THX 1138 inte är nagelbitare innan man ser den.

Omdöme:

THX 1138 är en film som verkligen sticker ut ur mängden, även inom sci-fi-genren. Precis som t ex 2001: A Space Odyssey så är det visuella verkligen imponerande med tanke på hur gammal filmen är. Den ger en dyster bild av hur världen skulle kunnat se ut, och genomför det väl. I mitt tycke kunde dock tempot varit lite högre, och det hade varit intressant om man fick se vad som finns utanför framtidsstaden. Den är ändå ett måste för alla som älskar sci-fi! 8/10

Regi: Rick King
Genrer/Teman: Action / Thriller / Post-Apokalyps
Cast: Corey Haim, Patricia Arquette, Christopher Collet, Julius Harris, Devin Clark
IMDB




Handling:

I en obestämd framtid brakar amerikas ekonomiska och politiska system ihop, och amerikansk egendom säljs ut till andra länder för att täcka upp för de ekonomiska förlusterna. Resultatet blir att stora mängder av amerikanska medborgare förlorar sina hem, samhället rasar och våld tar över. De hemlösa packas in i härbärgen, kriminella gäng bildas och tar över, och polisen har knappa resurser och ingen större makt.

Rollerboys är ett av dessa gäng, och deras vision är att köpa tillbaka det som en gång tillhörde USA och skapa ordning i samhället. För att nå dit använder de maffialiknande metoder, såsom beskyddaravgifter från affärer, dödspatruller mot andra gäng, drogtillverkning och försäljning, men även hjälp till de hemlösa för att få allmänhetens stöd.


Griffin (Corey Haim) är inte så förtjust i Rollerboys, trots att de leds av hans gamla barndomsvän Gary, och nekar inbjudan till gänget fastän att han vet att det skulle innebära rikedom och ett lättare liv. Hans lättinfluerade lillebror Miltie är däremot mer förtjust i Rollerboys, och Griffin börjar mer och mer glida ifrån sin bror som han försöker beskydda.

En kväll när Griffin arbetar med att köra ut pizzor, så får han se ett hus som brinner och två personer som springer från platsen. Inne i huset finns en kille som är instängd och som skriker för livet. Han kör sin van genom väggen och räddar därmed livet på den instängda killen, som även han snabbt försvinner från platsen.
Det visar sig senare att det var en av medlemmarna i Rollerboys, och som tack för att Griffin räddade livet på honom skänker Gary en ny bil till honom, vilken hans arbetsgivare snabbt tar över som betalning för skåpbilen som förstördes när han räddade Bullwinkle ut ur det brinnande huset.

Polisen plockar in Griffin till förhör för att få reda på vad han vet om Rollerboys, och hur insyltad han är. Polisen har insett att gänget är att frukta med sin växande makt på gatan, och behöver en insider som kan hjälpa dem sätta dit dem ordentligt. Griffin är den enda tänkbara tack vare sin gamla relation till Gary, och han övertalas att gå med i Rollerboys om hans lillebror får bästa tänkbara skydd om något skulle gå snett. Efter ett farligt ingångsprov är han en nu en medlem i Rollerboys, och kommer snabbt med i gänget med alla dess för och nackdelar det innebär. Pengarna flödar, lyx blir en del av vardagen, men med bekostnad av att få vara med om en del av Rollerboys smutsigare arbete samt att bli bortstött av sin närmsta vän Speedbagger, en gammal man som är som en fadersfigur för Griffin och Devin.

Snart får han mer förtroende av Gary, och kommer ända in i Rollerboys drogfabrik. Kommer han lyckas sätta dit dem och samtidigt rädda sin lillebror?


Bedömning:

Jag såg Rollerboys på tv nån gång för sisådär tio år sedan, och mina vaga minnen från filmen var att jag gillade den, och att den var ganska tuff. Nu efter att ha sett den med nya ögon och något högre krav kan jag säga att den är inte så bra som jag mindes den.
Miljöerna i filmen är ganska övertygande och ger förhoppningar om en bra film i de första scenerna, allt ser nedgånget och fattigt ut, och ger en tänkbar bild av ett land i kaos och anarki. Stilen på karaktärerna påminner dock mer om en typisk 80-talsfilm sett till frisyrerna och kläderna, och hela filmen luktar faktiskt 80-tal. Om detta är positivt eller negativt låter jag vara osagt, men den ser äldre ut än den är.

Musiken faller mig i smaken, är någon sorts rockig musik med mycket syntslingor, den typen som var väldigt vanlig i filmer på 80-talet. Själv är jag förtjust i denna typ av filmmusik, den ger ofta en skön känsla till det visuella.

Det som filmen faller på är dock att den försöker vara häftigare än den är. Den innehåller visserligen en del våld och "fult" språk, men det känns sällan speciellt häftigt eller spännande. En stor del av detta kan skyllas på Corey Haim som har huvudrollen, eftersom han uppenbarligen inte kan skådespela speciellt övertygande. Han har oftast samma ansiktsuttryck filmen igenom, och levererar inga minnesvärda repliker, om han säger något alls i scener som ändå skall vara ganska spännande. Christopher Collet är betydligt mer övertygande som Gary, en roll som känns vänskaplig samtidigt som han är stenhårt driven av sin vision, och som inte har något emot att döda folk som inte lever upp till hans förväntningar eller följer hans och Rollerboys regler.

Själva Rollerboysgänget är även de lite löjliga. Ett gäng som i huvudsak patrullerar gatorna på inlines och i vita trench coats känns inte speciellt övertygande, särskilt inte när de ändå har bilar som uppenbarligen fungerar.

Omdöme:

Prayer of the Rollerboys är en film som på pappret hade kunnat bli en häftig post-apokalyptisk thriller, men som faller hårt på en svag skådespelarprestation i ledrollen. Inlinesgäng kanske var en häftig idé 1991, men idag framstår den mest som löjlig. Filmen funkar dock som lättsmält underhållning, men man ska inte förvänta sig att den är så djup och eftertänksam som man först kan tro. 5/10

Regi: John Carpenter
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Action
Cast: Natasha Henstridge, Ice Cube, Jason Statham, Clea Duvall, Pam Grier, Joanna Cassidy
IMDB

Trailer


Handling:

200 år in i framtiden har människan koloniserat delar av planeten Mars, och i en liten gruvstad sitter den ökände brottslingen Desolation Williams (Ice Cube) fängslad och väntar på att transporteras för att ställas inför rätta. En grupp poliser kommer dit för att hämta honom, men upptäcker att något fruktansvärt hänt i den lilla byn då de endast hittar ett fåtal lemlästade lik, men resten av befolkningen är försvunnen.

Efter att ha hittat polisens arrest med några överlevande får de reda på att byns befolkning blivit besatta av Mars tidigare invånare, som nu vill driva bort människorna från deras planet. Polisstyrkan måste nu samarbeta tillsammans med de kriminella för att lyckas ta sig levande därifrån...


Bedömning:

John Carpenter är något av en legend inom skräckfilmssammanhang, och Ghosts of Mars är ingen film som anses vara något av hans bästa verk, något jag håller med om. Den är dock inte dålig, jag kommer förklara varför.

Filmen börjar ganska spännande när poliserna anländer till den lilla gruvstaden och försöker leta efter någon att fråga om vart Desolation Williams sitter fängslad, men bara hittar blod, lik och underliga "konstverk" bestående av diverse vassa föremål som plockats ihop till små prydnader.

Under filmens början känner man verkligen av den krypande stämning som Carpenter brukar vara bra på, men tempot ökas sakta men säkert på under filmens gång och utvecklas från sci-fi skräck till mer av en renodlad actionrulle. Det är här jag lite tycker Ghosts of Mars spårar ur, för hade man hållt ett lägre tempo under hela filmen eller valt ett annat tillvägagångssätt för striderna under slutet av filmen så hade spänningen bevarats rakt igenom. Den blir nästan lite löjlig, speciellt när de besatta människornas "ledare" gör entré och försöker se mest skrämmande ut av dem alla. Dock så slutar inte filmen riktigt när man tror att den är slut, vilket alltid är en trevlig överraskning.


Det som glänser mest i Ghosts of Mars är det visuella enligt mig. Eftersom hela filmen utspelar sig på Mars är i stort sett alla scener i starka rödtoner, och dessutom under nattetid. Det hela ger en suggestiv och läskig miljö som känns långt ifrån vår egen planet.
"Spökena" som filmen handlar om syns nästan inte alls i filmen, utan det är människorna de tar över som får stå som monster. De besatta människorna beter sig lite som en efterbliven pundare till en början, sedan börjar de smycka sina kroppar genom att skära mönster i huden, riva med naglarna och tillverka närstridsvapen av vad de kan komma över. De ser mer äckliga än skrämmande ut i mitt tycke, men det funkar.

Specialeffekter finns det inte så värst mycket av i filmen, men det är gott om blod och kroppsdelar som flyger, mycket trevligt.

Skådespeleriet är ok, ingen av rollerna kräver någon större insats, och ingen av dem känns som en katastrof heller. Jason Statham är lite smårolig som en äkta mansgris, och Ice Cubes karaktär känns sympatisk trots sin hårda attityd.

Musiken är skapad av John Carpenter själv, då han ofta skriver manus, regisserar samt skriver musiken till sina filmer. Soundtracket är en blandning av bluesrock med elektroniska inslag och går även att lyssna på även när man inte ser filmen. Det är roligt att Carpenter vågar sticka ut lite och inte välja de vanligaste alternativen för filmmusik, symfoni eller blandade låtar av etablerade artister.

Omdöme:

Ghosts of Mars hade kunnat bli en riktigt spännande rymdskräckis om man hade följt konceptet från början till slut, men istället förvandlas filmen till en actionslaktfest utan känsla. Den har dock genomgående en krypande stämning, snyggt foto och bra soundtrack som räddar den. Ghosts of Mars är ingen dålig film, men den hade kunnat varit bättre. Vilket betyg man vill ge den är lite beroende på om man bedömer den som en skräckfilm eller som en actionfilm, och jag valde det förstnämnda, vilket ger den 7.5/10.