söndag, november 29, 2009
En dag på racingbanan får Nick en vision där han ser en fruktansvärd olycka inträffa som tar livet av både honom, hans flickvän, deras vänner och ett stort antal andra människor. Efter att ha lyckats ta sig ut från banan precis innan olyckan inträffar på riktigt, och efter att ha fått ett antal ytterligare visioner börjar Nick bli riktigt rädd. På tv ser han och hans flickvän hur folk som pga Nick överlevde olyckan nu dör en efter en i andra konstiga olyckor.
Efter lite efterforskningar om varsel och visioner kommer de fram till att de antagligen inte kan fly döden, efter att en gång ha lurat den, men det finns en utväg. Om de lyckas förhindra att någon av de andra människorna från racingbanan dör, kanske de kan upphäva förbannelsen och få leva sina liv?
The Final Destination är en uppföljare, den fjärde i serien med samma namn. Den första kom 2000, den andra 2003 och den tredje 2006. Föregångarna minns jag faktiskt inte så mycket av då jag inte sett dem sedan de hade premiär, men troligen är de bättre än den senaste.
Egentligen såg jag bara filmen då jag fick ett infall och inte kunde bestämma mig för någon annan film för kvällen, för The Final Destination är ett typexempel på hollywoodproducerad ogenomtänkt skräckfilm.
Skådespeleriet är vissa stunder riktigt dåligt, karaktärerna platta och handlingen lämnar inte mycket utrymme för funderande. Musiken är inget man kommer ihåg, eller foto heller för den delen. Det som gör att filmen ändå är underhållande är dock de fantasifulla sätten som offren i filmen dör på. Man få hela tiden små ledtrådar på saker som händer i tur och ordning vilket oftast leder till ett riktigt köttigt dödsfall. Splatterfans kommer mysa stundtals i filmen, även om våldet förekommer relativt sällan.
För den stora massan kommer säkert The Final Destination fungera bra som skräckis. För min del funkade den bra för stunden men jag kommer nog inte att se den igen, då ser jag hellre om de gamla filmerna. För den som vill ha skräck med djupare handling finns betydligt bättre filmer än så här. 5/10
onsdag, augusti 12, 2009
Regi: Steven Soderbergh
Genrer/Teman: Sci-Fi / Drama / Romantik
Cast: George Clooney, Natascha McElhone, Viola Davis, Jeremy Davies
IMDB
Handling:
Jorden har tappat kontakten med ett rymdskepp som sändes ut för att undersöka en mystisk planet vid namn Solaris, och efter att även räddningsteamet har försvunnit skickas en psykolog dit för att försöka förhandla om deras återvändande. Ombord på skeppet möter han några överlevande, vilka inte själva riktigt vet vad som hänt, mer än att nånting väldigt underligt har inträffat. Snart upptäcker huvudpersonen (Clooney) att gamla smärtsamma minnen börjar komma tillbaka, i en annan form än han är van vid.
Bedöming:
Den här filmen är ganska annorlunda jämfört med filmerna jag valt att skriva om tidigare, men den förtjänar ett utlåtande. Solaris från 2002 är en amerikansk remake av Andrei Tarkovskys "Solyaris" från 1972, vilken jag tyvärr inte sett än och kan därmed inte göra en jämförelse.
För att göra klart det från början: trailern ger intryck av att Solaris är en tät thriller, vilket inte alls stämmer. Solaris har ett lugnt tempo, vacker musik och en mystisk stämning, och utforskar ämnen som kärlek, sorg och rädslor.
Jag såg Solaris ensam en mörk vinternatt, och jag måste säga att det är en film som berör. Fotot är snyggt gjort, musiken stämningsfull och skådespeleriet från Clooney och McElhone är mycket bra. Har man svårt att sitta stilla i soffan kommer man nog inte uppskatta filmen, då tempot är ganska långsamt och den bygger mer på känslor än på spänning.
Omdöme:
Hur Solaris står sig mot orginalet vet jag som sagt inte, men remaken är i en klass för sig jämfört med de flesta övriga filmer inom sci-fi jag sett. Vill man se något som berör och handlar mer om människans inre än om nervkittlande rymdresor, kommer man inte bli besviken. Den passar dock bättre att se i sällskap med flickvännen än med grabbgänget! Filmen är vacker och djup, och även om tempot är väldigt långsamt har jag svårt att se hur den skulle kunna varit gjort på något annat sätt. 8/10
Regi: Andrzej Bartkowiak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Action / Skräck
Cast: The Rock, Karl Urban, Rosamund Pike, Ben Daniels, Richard Brake mfl
IMDB
Trailer
Handling:
En nödsignal från en militär forskningsstation och arkeologiskutgrävning på Mars når en grupp marinsoldater som precis skall gå på permission. De skickas dit för att utreda vad som hänt, neutralisera hotet samt hämta hem viktig information åt företaget som äger stationen. Väl där märker de att nåt gått väldigt snett och att nånting är löst inne i byggnadskomplexet...
Bedömning:
Doom bygger på datorspelen med samma namn, i detta fallet speciellt på Doom 3. Precis som i spelet är miljöerna mestadels trånga och mörka korridorer, ibland så mörka att man har svårt att se vad som händer i filmen, vilket förstör upplevelsen lite. Specialeffekterna då de används är däremot välgjorda, det mesta ser realistiskt ut.
Det som däremot briljerar i denna filmen rent tekniskt är ljudet. Denna filmen bör ses med en hemmabioanläggning, vilket jag inte gjorde första gången jag såg den. När jag senast såg den med surround märkte jag vilken otrolig stämning och hur mycket detaljer det finns i ljudet! Där fotot ibland är lite för mörkt i filmen, kompenserar ljudet och ger tittaren en uppfattning om vad det är som döljer sig för de stackars marinsoldaterna. Musiken är perfekt för den här sortens film, en sorts industrirock av Clint Mansell, vilket bidrar ordentligt till stämningen. Soundtracket går även att avnjuta utan att se på filmen, om man gillar den sortens genre (som jag gör).
Skådespeleriet är inget utöver det vanliga, detta är trots allt en actionfilm kryddat med lite skräck och sci-fi, men jag tycker ändå huvudrollsinnehavarna levererar trovärdiga karaktärer.
Omdöme:
Om man tar filmen för vad den är så gör den verkligen sitt jobb, nämligen att underhålla utan att ge nån nämnvärd eftertanke. Den är främst en film för fansen av spelen, då den t o m har en hel scen ur förstapersonsperspektiv, precis som spel i FPS-genren har, men funkar även för dem som söker en stunds underhållning. På det stora är den faktiskt en av de bästa datorspelsbaserade filmer jag sett, vilka ofta brukar bli löjliga eller kännas ogenomtänkta. 7.5/10