S.F.C.D.S. - En Filmblogg

Regi: Steven Soderbergh
Genrer/Teman: Sci-Fi / Drama / Romantik
Cast: George Clooney, Natascha McElhone, Viola Davis, Jeremy Davies
IMDB



Handling:

Jorden har tappat kontakten med ett rymdskepp som sändes ut för att undersöka en mystisk planet vid namn Solaris, och efter att även räddningsteamet har försvunnit skickas en psykolog dit för att försöka förhandla om deras återvändande. Ombord på skeppet möter han några överlevande, vilka inte själva riktigt vet vad som hänt, mer än att nånting väldigt underligt har inträffat. Snart upptäcker huvudpersonen (Clooney) att gamla smärtsamma minnen börjar komma tillbaka, i en annan form än han är van vid.

Bedöming:

Den här filmen är ganska annorlunda jämfört med filmerna jag valt att skriva om tidigare, men den förtjänar ett utlåtande. Solaris från 2002 är en amerikansk remake av Andrei Tarkovskys "Solyaris" från 1972, vilken jag tyvärr inte sett än och kan därmed inte göra en jämförelse.
För att göra klart det från början: trailern ger intryck av att Solaris är en tät thriller, vilket inte alls stämmer. Solaris har ett lugnt tempo, vacker musik och en mystisk stämning, och utforskar ämnen som kärlek, sorg och rädslor.


Jag såg Solaris ensam en mörk vinternatt, och jag måste säga att det är en film som berör. Fotot är snyggt gjort, musiken stämningsfull och skådespeleriet från Clooney och McElhone är mycket bra. Har man svårt att sitta stilla i soffan kommer man nog inte uppskatta filmen, då tempot är ganska långsamt och den bygger mer på känslor än på spänning.

Omdöme:

Hur Solaris står sig mot orginalet vet jag som sagt inte, men remaken är i en klass för sig jämfört med de flesta övriga filmer inom sci-fi jag sett. Vill man se något som berör och handlar mer om människans inre än om nervkittlande rymdresor, kommer man inte bli besviken. Den passar dock bättre att se i sällskap med flickvännen än med grabbgänget! Filmen är vacker och djup, och även om tempot är väldigt långsamt har jag svårt att se hur den skulle kunna varit gjort på något annat sätt. 8/10

Regi: Andrzej Bartkowiak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Action / Skräck
Cast: The Rock, Karl Urban, Rosamund Pike, Ben Daniels, Richard Brake mfl
IMDB

Trailer

Handling:

En nödsignal från en militär forskningsstation och arkeologiskutgrävning på Mars når en grupp marinsoldater som precis skall gå på permission. De skickas dit för att utreda vad som hänt, neutralisera hotet samt hämta hem viktig information åt företaget som äger stationen. Väl där märker de att nåt gått väldigt snett och att nånting är löst inne i byggnadskomplexet...


Bedömning:

Doom bygger på datorspelen med samma namn, i detta fallet speciellt på Doom 3. Precis som i spelet är miljöerna mestadels trånga och mörka korridorer, ibland så mörka att man har svårt att se vad som händer i filmen, vilket förstör upplevelsen lite. Specialeffekterna då de används är däremot välgjorda, det mesta ser realistiskt ut.


Det som däremot briljerar i denna filmen rent tekniskt är ljudet. Denna filmen bör ses med en hemmabioanläggning, vilket jag inte gjorde första gången jag såg den. När jag senast såg den med surround märkte jag vilken otrolig stämning och hur mycket detaljer det finns i ljudet! Där fotot ibland är lite för mörkt i filmen, kompenserar ljudet och ger tittaren en uppfattning om vad det är som döljer sig för de stackars marinsoldaterna. Musiken är perfekt för den här sortens film, en sorts industrirock av Clint Mansell, vilket bidrar ordentligt till stämningen. Soundtracket går även att avnjuta utan att se på filmen, om man gillar den sortens genre (som jag gör).
Skådespeleriet är inget utöver det vanliga, detta är trots allt en actionfilm kryddat med lite skräck och sci-fi, men jag tycker ändå huvudrollsinnehavarna levererar trovärdiga karaktärer.

Omdöme:

Om man tar filmen för vad den är så gör den verkligen sitt jobb, nämligen att underhålla utan att ge nån nämnvärd eftertanke. Den är främst en film för fansen av spelen, då den t o m har en hel scen ur förstapersonsperspektiv, precis som spel i FPS-genren har, men funkar även för dem som söker en stunds underhållning. På det stora är den faktiskt en av de bästa datorspelsbaserade filmer jag sett, vilka ofta brukar bli löjliga eller kännas ogenomtänkta. 7.5/10

Regi: Neil Marshall
Genrer/Teman: Post-Apokalyps / Action / Sci-Fi / Thriller / Kannibalism
Cast: Rhona Mitra, Bob Hoskins, Craig Conway, Malcolm McDowell mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I Glasgow, Skottland sprider ett dödligt och väldigt smittsamt virus sig, och dödar de infekterade efter kort tid. För att skydda södra Storbritannien sätter Engelska regeringen upp en enorm mus tvärs över ön och stänger ute hela den smittade befolkningen. Alla som närmar sig muren blir dödade av militären eller av de automatkanoner som vaktar, och Skottland lämnas åt sitt eget öde.

London år 2035: Reaperviruset upptäcks i London, efter att först ha isolerats innanför muren i Skottland. Miljontals människor riskerar att smittas och dö, och ett botemedel måste hittas omedelbart. Det enda stället där det kan tänkas finnas är i zonen i norr, så makthavarna sätter ihop en insatsstyrka som beger sig dit för att hitta viruset. De vet varken vad som kommer möta dem, vart de skall leta efter ett botemedel, eller om de överhuvudtaget kommer hitta något, men misslyckas de riskerar London eller hela England att utrotas av viruset...

Bedömning:

Doomsday är en film jag väntat länge på, och som verkade intressant delvis pga att den för en gångs skull inte är från Amerika. Även rollistan är intressant med en del välkända ansikten.

Det som imponerar mest i Doomsday är miljöerna. Framtidslondon är mörkt och dystert, och innanför muren i Skottland ser det verkligen ut som civilisationen försvunnit för längesen, nedgånget och smutsigt. Filmen bygger främst på action, och det finns en del snygga och intensiva actionscener, men ingenting som man inte sett förut. Miljömässigt är det även stora kontraster, från nämna London anno 2035, Skottland i ruiner och även ett neo-medeltidssamhälle.

En av de första intrycken jag fick när jag såg filmen var att det var en blandning av 28 Days Later (viruset), Escape From New York (isolerad laglös stad) och Mad Max (biljakt med utsmyckade och modifierade bilar). Dock kan jag inte påstå att Doomsday är bättre än någon av dessa.

Det sparas inte på ljudeffekter, och musiken är häftig med elektroniskt blandad med stråkar. Skådespelarinsatserna är inget man höjer på ögonbrynen över, de gör sitt jobb men inte så mycket mer.

Omdöme:

Doomsday är i grund och botten en actionrulle med häftiga miljöer, effekter och en liten portion humor. Personligen tycker jag att första delen av filmen var mest spännande, sedan försvinner thrillerkänslan och den utvecklas till mer renodlad action som rullar på av sig själv, utan någon större spänning. Den känns ändå lite fräsch jämfört med amerikansk action, och duger gott som tidsfördriv men inte så mycket mer. 7/10

Regi: Abel Ferrara
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Gabrielle Anwar, Terry Kinney, Billy Wirth, Christine Elise, Meg Tilly, Forrest Whittaker
IMDB

Trailer


Handling:

Tonåringen Marti flyttar till en liten militärbas i Alabama med sin pappa, styvmamma och styvbror till pappans nya jobb som kemikalieinspektör. Livet på basen är ganska tråkigt för en ung tjej, men snabbt träffar hon dottern till basens general, och en ung helikopterpilot som hon blir intresserad av.

Familjen upptäcker dock snart att något inte är som det ska i militärbasen. Sonen vill inte vara kvar på dagiset för han tycker fröken och de andra barnen är konstiga, basens läkare kommer och pratar med pappan och berättar om flera fall av paranoia, rädsla för familj och vänner bland sina patienter med mera. Folk ändrar helt plötsligt sina vanor och verkar vara både känslokalla och helt personlighetsförändrade. Snart bryter helvetet löst i basen...

Bedömning:

Body Snatchers är den andra remaken av orginalet Invasion of the Body Snatchers från 1956, vilken fick ytterligare en version i The Invasion från 2007. Jag har varken sett orginalet eller den hyllade versionen från 1978, så jag kommer inte göra några jämförelser.
Jag har dock sett denna flera gånger på vhs, och måste säga att den är ganska stämningsfull. Stämningen är ganska lågmäld men växer och blir alltmer krypande ju längre in i filmen man kommer, allt eftersom pusselbitar av handlingen hamnar på plats. Den känns dock lite komprimerad, man kunde gjort filmen lite längre och utvecklat storyn lite mer, men man får ändå reda på allt som krävs för att ge familjen och deras relationer en hyfsat klar bild.


Fotot är ganska snyggt med varma färger och en del snygga vinklar, och musiken är stämningsfull. Skådespelarna gör väl ingen jätteinsats, men de är övertygande nog. Effekterna är från den tiden innan CGI kom in i bilden, på gott och ont. Det finns en del äckliga effekter som är välgjorda, men så finns det ett par övriga som ser ganska b ut, men det går att ha överseende med.

Omdöme:

Body Snatchers är en 90-talsrysare som lyckas förmedla en känsla av paranoia, även om den nyare The Invasion lyckas bättre tack vare ett högre tempo. Den kunde varit lite längre och bättre, men finns många filmer i genren som är betydligt sämre också. Rekommenderas! 7.5/10

Regi: Paul Verhoeven
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Thriller
Cast: Peter Weller, Miguel Ferrer, Nancy Allen, Ronny Cox, Kurtwood Smith, Ray Wise mfl
IMDB

Trailer


Handling:

I en nära framtid har Detroit i USA stora problem med kriminaliteten. Polisen ägs och styrs av ett gigantiskt företag som heter OCP, som måste rensa upp staden innan de kan sätta sina enorma byggnadsplaner för ett nytt Detroit i verket. Under utveckling har de en ED209, en välbeväpnad patrullrobot som är tänkt att ersätta poliskåren. Dock verkar den ha en otrevlig bugg vilket gör att VDn för OCP lägger projektet på is, och börjar intressera sig för en annan medarbetares projekt, RoboCop. Det är en väldigt kall och spänd relation de två robotskaparna emellan, och de gör vad som helst för att just deras projekt skall lyckas...


I Detroits poliskår börjar Alex Murphy sin första dag efter en förflyttning, och får konstapel Lewis som kollega. Ute på spaning får de ett larm om en misstänkt skåbil som de följer. Skåpbilen innehåller brottslingen Clarence Boddicker och hans gäng. Murphy och Lewis förföljer dem till ett nedlagt stålverk, men utan förstärkning bestämmer de sig för att ta itu med gänget själva. Det slutar dock med att Murphy blir brutalt ihjälskjuten...

Några månader senare gör RoboCop sin entré på Murphys och Lewis polisstation, och han blir medborgarnas hjälte mot kriminaliteten. Lewis tycker dock att RoboCop verkar bekant på något sätt, och när RoboCop börjar få minnen av sitt tidigare liv börjar det hända saker...

Bedömning:

Robocop är en av 80-talets mest sevärda filmer inom science fiction, vid sidan av t ex Terminator. Filmer målar upp en kapitalistisk och hård värld, där det enorma OCP styr polisen efter sina egna ekonomiska intressen, och folket matas med skräpunderhållning på tv. Det sköna med Robocop är att den mest är en satir och visar upp en nästan komisk bild av den hårda framtiden. Vid ett par tillfällen klipps det in lustiga nyhetsinslag och roliga reklamklipp, vilket bryter av lite mot handlingen och visar hur sjuk framtiden i Robocop är. Den satiriska stilen känns igen i Starship Troopers som kom under 90-talet.

Filmen är även mycket våldsam, dels för att visa hur hård världen blivit och dels för att chocka tittaren, men det är inget som är värre än vad som nästan är vardagsmat i dagens filmer. Själva Robocop är mycket bra gjord, speciellt när han tar av sig hjälmen och man får se hans mänskliga huvud integrerad med metall, väldigt snyggt gjort. Det finns även ett par scener med stop-motion, en teknik som användes före datoranimationeras tid, men som ser ganska daterad ut idag.

Filmens berättelse har ett bra flyt och blir aldrig seg, och varje scen för handlingen framåt. Något som är en rolig detalj är att flera av filmens skådespelare har synts i tv-serier från 90-talet och framåt.

Omdöme:

Robocop är en underhållande och ganska lättsam film, trots det grova våldet och med tiden har den blivit en klassiker. Bortsett från lite gammal stop-motionanimation, så känns den inte föråldrad. Rekommenderas! 8/10

Regi: Franck Vestiel
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Clovis Cornillac, Gabriella Wright
IMDB

Trailer


Handling:

En man vaknar upp i en mörk grotta utan något minne av hur han kom dit eller vem han är. Han försöker hitta en utgång samtidigt som han försöker förstå vad som hänt och vad det är för plats han hamnat på. Snart visar det sig att han inte är ensam, både hemska varelser lurar i mörkret precis som en och annan överlevare. Det verkar vara någon sorts underjordisk forskningsstation där något gått väldigt snett...

Bedömning:

Eden Log är en fransk film, men den har engelskt tal, iaf den version jag såg. Filmen börjar med en man som vaknar upp i mörkret, i en lerpöl som han sakta kravlar sig ur för att ta reda på var han befinner sig. Som tittare inser man snart att man förstår lika lite vad som händer som huvudpersonen, allt är ett mysterium. Sakta men säkert kommer olika pusselbitar på plats, men inte förrän i slutet knyts allt ihop så man får en lite klarare bild av vad filmen egentligen handlar om, men inte ens då förstod jag alla detaljer.
Eden log är inte en mainstreamfilm på något sätt, utan mer något av en konstfilm. Fotot är väldigt snyggt i svartvitt, i stort sett filmen igenom. Bara vissa detaljer under få scener har en blek färgton över sig. Det syns att man tänkt igenom hur olika ljuskällor kastar sitt ljus i mörka miljöer, och resultatet blir riktigt läckert. Monstren som lurar i mörkret är bra gjorda och ser ganska äckliga ut, även om man inte ser så mycket av dem.


Även ljudet är mycket bra, speciellt musiken som är en sorts mörk ambient och ljudeffekterna varierar från ruggiga monstervrål till slafsljud. Dialoger är det däremot mindre av, och är egentligen nästan överflödiga. Huvudpersonen säger inte många meningar under filmens gång, istället låter man det visuella tala.

Omdöme:

Eden Log är något för finsmakare av filmkonst och inte för den som vill ha en mysig stund med sin älskade framför teven. Att handlingen kan kännas lite förvirrande kan jag ha överseende med när det är en så stilfull film. 7/10

Regi: Simon Hunter
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Retrofuturism
Cast: Thomas Jane, Ron Perlman, John Malkovich, Anna Walton, Devon Aoki mfl
IMDB

Trailer


Handling:

En mystisk maskin från rymden landar på jorden, och dess enda syfte är att förvandla människor till mutanter och sprida död omkring sig. Efter mycket krigande lyckas människorna dock begrava den långt under marken och försegla hålet, och kännedomen om den försvinner, utom i en liten religiös sekt som kallas The Brotherhood.


År 2707...världen styrs av fyra stora företag, och nationalstater existerar inte längre. Dessa företag krigar konstant mot varandra om jordens numera väldigt begränsade resurser, och under ett sådant här slag skjuts föreseglingen till maskinens gömma sönder, och helvetet bryter snabbt ut. Mutanterna sprider sig snabbt över världen, och de multipliceras snabbt då de drar sina offer ned under jorden till maskinen som förvandlar dem till ännu fler blodtörstiga mutanter.

Medan mänskligheten förbereder sig på att lämna planeten och fly till sina rymdkolonier, vill Brother Samuel från The Brotherhood göra ett försök att förstöra maskinen en gång för alla. Han samlar ihop en liten styrka med framstående soldater från de olika tidigare krigande storföretagen, och ger sig ut på en resa för att ta sig ner under jorden, förstöra maskinen och rädda mänskligheten...


Bedömning:

Mutant Chronicles bygger på rollspelet med samma namn, som även har fått serietidningar, brädspel och annat på samma tema.

Världen i Mutant Chronicles är retrofuturistisk, det mesta ser ut som 1940-talets Europa förflyttats till framtiden, men med mer avancerade vapen, ångdrivna flygfarkoster med mera. Det är en ganska häftig blandning av olika stilar, och ger ett annorlunda intryck. Det mesta är gjort med CGI, och mestadels är det väldigt snyggt, men ibland kan effekterna se lite billiga ut.
Blod och köttiga effekter är det ganska gott om, och även här är det mestadels datoranimationer.

Det är relativt stora skådespelare i rollerna, men tyvärr får de inte tillfälle att spela ut sina karaktärer speciellt mycket. Egentligen är det bara Brother Samuel (Perlman) och Mitch Hunter (Jane) som har något djup, resten känns mest som utfyllnad i filmen.

Handlingen börjar bra, men senare i filmen då gänget med soldater har gett sig ner i underjorden tappar filmen i tempo och blir ganska långtråkig och ointressant. Den största behållningen med Mutant Chronicles är helt klart de snygga miljöerna, men underjorden är mest mörk och inte speciellt spännande.

Ljudet är välgjort med stämningsfull musik och maffiga effekter, så där finns det ingenting att klaga på.


Omdöme:

The Mutant Chronicles är en snygg film som sticker ut pga sin annorlunda stil och ovanliga tema, men som tyvärr har för platta karaktärer, ointressanta dialoger och för lite variation framåt slutet. 6/10

Regi: Doug Liman
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi /Äventyr / Thriller
Cast: Hayden Christensen, Jamie Bell, Rachel Bilson, Diane Lane, Samuel L. Jackson, Michael Rooker
IMDB

Trailer


Handling:

En genetisk anomali gör att en ung kille (Christensen) upptäcker att han kan teleportera sig mellan olika platser han besökt tidigare. Eftersom hans mamma lämnade honom vid 5 års ålder och hans pappa inte bryr sig om honom, så beslutar han sig för att lämna stan och börja ett nytt liv någon annanstans.

Han beger sig till New York, teleporterar sig in i valvet och stjäl pengar, allt utan att lämna ett spår efter sig. Dock kommer en mystisk organisation honom på spåren, men de hittar honom inte förrän 8 år senare, men David lyckas fly.
David beger sig till sin hemstad, möter sin kärlek från unga dagar, och tar med henne på en resa till Rom.


Där träffar han på en annan Jumper och ett par mystiska agenter som försöker döda dem bägge. Snart har David fått reda på att det pågått ett krig i århundraden mellan Jumpers (människor som kan teleportera sig) och Paladins (en organisation som svurit att döda alla Jumpers)...

Bedömning:

Denna gången var det dags att recensera en typisk Hollywoodfilm, och precis så som många andra filmer så bygger Jumper på häftiga effekter och mindre handling. I grund och botten är Jumper en "hjälte träffar tjej, skurkar kidnappar tjej, hjälte räddar tjej"-historia, kryddat med snygga klipp.

Filmen börjar med en kort historia om David och hur han upptäckte sin förmåga, hur han drog från stan samt en mindre introduktion av föremålet för hans kärlek och en rival. Personerna från hans barndom är inga som spelar någon större roll resten i filmen, bortsett från Millie (Rachel Bilson). Sammantaget är handlingen väldigt tunn och det krävs ingen hög IQ för att hänga med i berättelsen, allt som händer visas upp på skärmen för tittaren.

Skådespelarna känns lite mediokra, de levererar utan att överraska på något vis. Lite ömma känslor mellan David och Millie visas i ett par scener, men själva kärlekshistorien utvecklas aldrig riktigt. Även en djupare historia om Paladins och deras verksamhet eller en förklaring till telepatiförmågan hade gett Jumper bättre betyg.

Fotot är det som enda som filmen egentligen bygger på. Stundtals är klippen snabba och många kända sevärdheter i världen visas upp när David teleporterar sig mellan olika platser. Effekterna är dock inget som får en att tappa andan, utan känns som man sett det flera gånger förut. De är dock snyggt genomförda och gör sig klart bäst på en stor skärm.

Omdöme:

Jag hade inga stora förväntningar på Jumper, även om den hypades en del när den hade biopremiär. Det var tur för min del, för även om filmen bjuder på lite häftiga effekter så finns det inte mycket annat under ytan som imponerar. Den duger som lättsmält underhållning en fredagskväll, men är inget jag kommer se om igen. 5/10

Regi: Josef Rusnak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Thriller
Cast: Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D'Onofrio, Dennis Haysbert
IMDB

Trailer


Handling:

Hannon Fuller äger ett företag inom datorvetenskap, och han har upptäckt något mycket viktigt som han skall berätta för sin kollega, Douglas Hall, men hinner bli mördad innan han hinner leverera budskapet. Dock så lämnade han ett meddelande i företagets virtual realityvärld, som är en kopia av 1930-talets amerika, avbildat efter den mördade Fullers barndom, och Douglas ger sig in i världen för att leta efter meddelandet. Simulationen är lika verklig som verkligheten själv, med riktiga människor som har riktiga känslor, skillnaden är att människorna inte vet att de är skapelser i ett datoriserat experiment.

Snart får Douglas polisen efter sig, misstänkt för mordet på sin vän och chef. Själv börjar han bli mer och mer förvirrad över vad som händer, då han inte har något minne av vad han gjorde vid tidpunkten av mordet.
Att hitta meddelandet Fuller lämnat efter sig blir dessutom svårare än väntat då en av simulationens människor smygläst det och vill veta vad det innebär. Douglas närmar sig en sanning som är hårdare än han någonsin skulle kunnat föreställa sig, samtidigt som han måste rentvå sig från mordet...

Bedömning:

För alla personer som sett The Matrix eller liknande sci-fi, så kommer grundidén med The Thirteenth Floor kännas igen, och den kom faktiskt ut innan The Matrix. Filmen är ingen renodlad sci-fi thriller, utan flyter ut över flera olika genrer. Det finns lite drag av romantik, film noir, och det som gör den här filmen speciell - den väcker existentiella och etiska frågor inom datorvetenskapen. Den innehåller även ett par vändningar i storyn som den vakne troligen kommer lista ut, men gör ändå att den inte är så förutsägbar. Handlingen känns väldigt smart och genomtänkt.


Scenerna i nutid utspelas nattetid och ger ett dystert men stämningsfullt intryck, och scenerna i simulationen av 1930-talet är i stark kontrast till övriga filmen, vilket ger den en extra dimension.

Skådespelarna gör en bra insats med flera olika roller, då de har karaktärer i simulationen modellerade efter sina verkliga föregångare, men med andra personligheter.

Omdöme:

Om du är intresserad av filmer som får dig att tänka till lite, och som sätter ett avtryck i dig efter att filmen är slut, så kommer du uppskatta The Thirteenth Floor. Det som skiljer den från andra sci-fi filmer är inte häftiga specialeffekter, utan den djupa och genomtänkta berättelsen, som man kan känna igen i t ex The Matrix och Dark City. Jag rekommenderar den varmt för dem som vill se något som skiljer sig från lätt och ytlig underhållning. 8.5/10

Regi: Karyn Kusama
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Dystopi / Thriller
Cast: Charlize Theron, Marton Csokas, Johnny Lee Miller, Sophie Okonedo mfl

IMDB

Trailer


Handling:

År 2415 är mänskligheten kraftigt decimerad, och återstoden lever i en enda stad som heter Bregna. Utanför de omgivande höga murarna har naturen tagit över, och innanför lever människorna i vad som ser ut som en utopi, men som har mörkare sidor.

Bregna styrs med järnhand av Goodchild-dynastin, ledd av Trevor Goodchild. Utåt sett ser allting vackert och välordnat ut i staden, men det finns en motståndsrörelse, The Monicans, vars mål är att mörda Trevor Goodchild och störta dynastin. Till sin hjälp har de sin bästa agent, Aeon Flux (Charlize Theron), som skickas på uppdrag av mörda Goodchild efter att hennes syster oskyldigt avrättats av säkerhetspolisen.

Aeon upptäcker snart att allt inte är vad det ser ut att vara, och börjar tvivla på om Monicanernas avsikter är goda, och om Goodchild verkligen är den hon trott att han är.

Bedömning:

Aeon Flux är baserad på en tecknad serie från MTV som kom på 90-talet, som jag tyvärr inte har sett. Filmen har dock en känsla av seriestil, speciellt visuellt. Främst är Aeon Flux en fröjd för ögat med snygga stunts, miljöer, kostymer och tekniska prylar. Filmen innehåller mycket datoranimationer, men de flesta är väldigt välgjorda så det ser inte dåligt ut, och målar upp en framtidsvärld väldigt olik vår tid. Det är gott om starka färger, och har inte den bleka färgskala framtidsvisioner ofta har.

Det märks dock att filmen är mer action än thriller, så man ska inte vänta sig en djup och dramatisk film, utan snarare en underhållande visuell fest.
Även Charlize Theron är vacker att se på, och hon gör en hyfsad insats i rollen som agenten Aeon Flux.


Även ljudet är bra med stämningsfull bakgrundsmusik bestående av melankoliska stråkar blandat med tunga breakbeats, som drar upp tempot i actionscenerna.

Handlingen är enligt mig ganska intressant och har ett antal överraskningar, så filmen är inte helt förutsägbar från första början, vilket är skönt i den här typen av produktioner. Skådespelarna har inte direkt några svåra roller, men gör en helt okej insats så det finns egentligen inget att klaga på där heller, även om karaktärerna inte har något större djup.


Omdöme:

Aeon Flux har i skrivande stund bara 5.5 på imdb, vilket jag tycker är lite oförtjänt. Det finns visserligen många filmer med liknande tema som är bättre, men förväntar man sig inget mästerverk utan hellre vill ha lite lättsam underhållning kryddad med snyggt foto, så är Aeon Flux ingen besvikelse. 7/10

Regi: Paul W.S. Anderson
Genrer/Teman: Action / Äventyr / Sci-Fi
Cast: Sanaa Lathan, Lance Henriksen, Raoul Bova, Ewen Bremner, Colin Salmon, Tommy Flanagan

Trailer


Handling:

År 2004 upptäcker en satellit värme djupt under istäcket på en liten ö vid Antarktis. Ett team av olika vetenskapsmän plockas snabbt ihop från olika delar av världen och skickas dit för att undersöka vad som verkar vara en pyramid, begravd under isen. Medföljande på expeditionen är Charles Bishop Weyland, som äger det enorma företaget Weyland Industries och som vill vara först på platsen för att få rättigheterna till vad de kommer hitta.
Samtidigt närmar sig ett rymdskepp jorden och skickar en värmestråle rakt ner mot pyramiden från rymden. Detta skapar en tunnel genom isen som människorna hittar, genom vilken de tar sig ner mot markytan.

Väl nere hittar de den mystiska pyramiden som har drag och inristningar från både aztekiska, egyptiska och kambodjanska förhistoriska kulturer, samt spår av mänskliga offerriter. Utan att först ha en aning om vad expeditionen upptäckt, så aktiveras upplivandet av en Aliendrottning som är fänglad och nedfryst under pyramiden, vilken genast börjar producera ägg.

Samtidigt anländer tre stycken Predators från moderskeppet som ligger i omloppsbana runt jorden, för att påbörja sin kamp mot Aliens nere i pyramiden som en slags rit för att bli fullfjädrade krigare. Snart inser människorna att de hamnat mitt i en strid som inte är deras, och försöker hitta ut från den ständigt skiftande pyramiden. Kommer de lyckas ta sig ut levande, och kommer Aliens vinna mot Predators, med risk att de tar sig upp till ytan och sprider sig över planeten?

Bedömning:

AvP är en sammanslagning mellan de välkända filmserierna Alien och Predator, som båda är varumärken ägda av 20th Century Fox. Dessa monster möttes första gången i serietidningsform, men har sedan dess även fått ett antal dator och tvspel på samma tema. 2004 kom alltså den efterlängtade första filmen, som utspelar sig efter Predatorfilmerna, men innan den första Alienfilmen. Den största kopplingen mellan AvP och Alien är Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen) som äger Weyland Industries. Bishop i Aliens från 1986 är en robotkopia av företagets grundare, och företaget förekommer flera gånger i alienfilmerna.

Filmen börjar bra och spännande, som en riktigt äventyrlig sci-fi-film skall göra. Medan filmen följer expeditionen med ledaren Alexa Woods i spetsen, får vi även små hintar om vad Predators har för sig, samt vad som händer i pyramiden utan människornas vetskap. Karaktärsutvecklingen är tyvärr väldigt sparsmakad, vi får inte veta mer om personerna i gruppen än det som visas i början av filmen då de värvas till uppdraget av Weylands representant Maxwell Stafford.
Alexa Woods (Sanaa Lathan) är filmens protagonist som skall se till att expeditionen tar sig hem levande. Hur detta går kan diskuteras, men man får snabbt intrycket av att hon är en både stark och bestämd kvinna. Hon är ingen Ripley, men duger gott i rollen som ledare.


Det som skiner i AvP är filmmonstren och miljöerna. Man har använt ett minimum av CGI för att istället använda modeller, som oftast ger en mycket mer verklighetstrogen upplevelse. Dock är stor del av scenerna väldigt mörka, även om de inte är så mörka så att det är svårt att se vad som händer, vilket var mitt intryck efter första gången jag såg filmen.

Både Alienfilmerna och Predatorserien är filmer där det inte sparas på blod och äckel, men hålls här ner till ett minimum, troligen för att åldergränsen inte skulle bli för hög. Det är lite synd, då inget av monstren är kända för att bespara sina offer en köttig avrättning. Filmen i sig är visserligen inte speciellt skrämmande alls, här satsar man på action och inte på skräck, vilket också är synd. Datorspelen var väldigt skrämmande när de kom på sin tid, men här sitter man mest och väntar på att nästa person i expeditionen skall dö, och inte känner man sympati för dem heller.

Musiken är typisk orkestrerad filmmusik, men som ofta så varken berör eller sticker den ut. Den finns bara där, men är inget man egentligen tänker på.

Omdöme:

Alien Versus Predator är en film alla älskare av orginalfilmerna hade höga förväntningar på, men som de flesta blev besvikna på. Filmen är snyggt gjord och har en del intressanta kopplingar och en liten twist framåt slutet som är lite oväntad, men som har en väldigt tunn handling. Det känns som att filmens karaktärer mest är med i filmen för att de skall bli dödade utan någon speciell eftertanke, och som tittare bryr man sig inte om dem heller. Det är egentligen bara Alexa man får lite känsla för.

AvP är inte heller speciellt spännande, utan duger mest som tidsfördriv en tråkig kväll. Synd att konceptet inte gjordes mer genomtänkt istället för att bara mjölka pengar ur en bra idé. 6.5/10

Regi: George Lucas
Genrer/Teman: Drama/Sci-Fi/Dystopi
Cast: Robert Duvall, Donald Pleasence, Don Pedro Colley, Maggie McOmie mfl
IMDB

Trailer


Handling:

500 år in i framtiden har samhället blivit helt dehumaniserat, där individuell frihet inte existerar överhuvudtaget. Filmens titel är namnet på huvudpersonen, och även alla andra personer i filmen har "etiketter" istället för riktiga namn. Alla människor bär vita kläder, har rakade huvuden, och medicineras dagligen för att trycka ner känslorna och fortsätta sina liv, dag efter dag. De är även konstant övervakade, överallt, för att avvikande beteende skall kunna upptäckas och åtgärdas omedelbart. Våld och brott existerar inte, men inte heller frihet.


THX 1138 är en av alla individer (eller snarare anonyma arbetsmyror) som lever sitt liv precis som alla andra. Han mår dock dåligt, men döljer det så gott han kan. Han slutar ta sina piller, och illamåendet blir snabbt mycket värre. På fabriken där THX jobbar, råkar han pga sin abstinens göra ett misstag som nästan kostar honom livet.

Efter incidenten fänglas han tillsammans med andra "avvikande" personer, för att återanpassas till samhället. Han lyckas dock fly från isoleringen, med stadens robotpoliser hack i häl, och han inser att livet i staden inte är något han vill återgå till igen. Enda utvägen är att fly och lämna staden till vad som än döljer sig på utsidan...


Bedömning:

THX 1138 är en film om hur illa det skulle kunna bli för individen om överbeskyddandet och lag och ordning får högsta prioritet i samhället. Det är visserligen inte så tänkbart att det skulle kunna bli så här i verkligheten, men inte heller en total omöjlighet.
Filmen var den första kommersiella framgången George Lucas hade innan han bl a skapade Star Wars, och som han även döpt klassifieringen av ljudsystem för film efter. Liksom det mesta han har blivit känd för i filmvärlden, så är även THX 1138 ett mästerverk i sig, iallafall visuellt.

Allting man ser i staden är vitt och sterilt, alla människor ser nästan identiska ut med sina rakade huvuden och likadana kläder. Nu var det Director's Cut jag såg och inte orginalfilmen, och denna versionen är lite längre och har lite snyggare effekter, precis som nyutgåvorna av de gamla Star Warsfilmerna. Eftersom nästan ingenting i filmen (bortsett från en del datorskärmar mm) ser tidstypiska ut, så har filmen åldrats väldigt bra. I mina ögon så skulle filmen lika gärna kunna ha varit filmad på 2000-talet av en regissör med en otroligt bra känsla för det visuella, men nu råkar den vara 37 år gammal. Inte illa!

Tempot i filmen är ganska långsamt, och egentligen inte förrän framåt slutet ökar tempot och spänningen. För den sci-fi-intresserade blir den dock inte tråkig, det finns väldigt mycket detaljer att lägga märke till, då i stort sett allt man ser känns främmande jämfört med verkligheten. Man får vara beredd på att THX 1138 inte är nagelbitare innan man ser den.

Omdöme:

THX 1138 är en film som verkligen sticker ut ur mängden, även inom sci-fi-genren. Precis som t ex 2001: A Space Odyssey så är det visuella verkligen imponerande med tanke på hur gammal filmen är. Den ger en dyster bild av hur världen skulle kunnat se ut, och genomför det väl. I mitt tycke kunde dock tempot varit lite högre, och det hade varit intressant om man fick se vad som finns utanför framtidsstaden. Den är ändå ett måste för alla som älskar sci-fi! 8/10

Regi: John Carpenter
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Action
Cast: Natasha Henstridge, Ice Cube, Jason Statham, Clea Duvall, Pam Grier, Joanna Cassidy
IMDB

Trailer


Handling:

200 år in i framtiden har människan koloniserat delar av planeten Mars, och i en liten gruvstad sitter den ökände brottslingen Desolation Williams (Ice Cube) fängslad och väntar på att transporteras för att ställas inför rätta. En grupp poliser kommer dit för att hämta honom, men upptäcker att något fruktansvärt hänt i den lilla byn då de endast hittar ett fåtal lemlästade lik, men resten av befolkningen är försvunnen.

Efter att ha hittat polisens arrest med några överlevande får de reda på att byns befolkning blivit besatta av Mars tidigare invånare, som nu vill driva bort människorna från deras planet. Polisstyrkan måste nu samarbeta tillsammans med de kriminella för att lyckas ta sig levande därifrån...


Bedömning:

John Carpenter är något av en legend inom skräckfilmssammanhang, och Ghosts of Mars är ingen film som anses vara något av hans bästa verk, något jag håller med om. Den är dock inte dålig, jag kommer förklara varför.

Filmen börjar ganska spännande när poliserna anländer till den lilla gruvstaden och försöker leta efter någon att fråga om vart Desolation Williams sitter fängslad, men bara hittar blod, lik och underliga "konstverk" bestående av diverse vassa föremål som plockats ihop till små prydnader.

Under filmens början känner man verkligen av den krypande stämning som Carpenter brukar vara bra på, men tempot ökas sakta men säkert på under filmens gång och utvecklas från sci-fi skräck till mer av en renodlad actionrulle. Det är här jag lite tycker Ghosts of Mars spårar ur, för hade man hållt ett lägre tempo under hela filmen eller valt ett annat tillvägagångssätt för striderna under slutet av filmen så hade spänningen bevarats rakt igenom. Den blir nästan lite löjlig, speciellt när de besatta människornas "ledare" gör entré och försöker se mest skrämmande ut av dem alla. Dock så slutar inte filmen riktigt när man tror att den är slut, vilket alltid är en trevlig överraskning.


Det som glänser mest i Ghosts of Mars är det visuella enligt mig. Eftersom hela filmen utspelar sig på Mars är i stort sett alla scener i starka rödtoner, och dessutom under nattetid. Det hela ger en suggestiv och läskig miljö som känns långt ifrån vår egen planet.
"Spökena" som filmen handlar om syns nästan inte alls i filmen, utan det är människorna de tar över som får stå som monster. De besatta människorna beter sig lite som en efterbliven pundare till en början, sedan börjar de smycka sina kroppar genom att skära mönster i huden, riva med naglarna och tillverka närstridsvapen av vad de kan komma över. De ser mer äckliga än skrämmande ut i mitt tycke, men det funkar.

Specialeffekter finns det inte så värst mycket av i filmen, men det är gott om blod och kroppsdelar som flyger, mycket trevligt.

Skådespeleriet är ok, ingen av rollerna kräver någon större insats, och ingen av dem känns som en katastrof heller. Jason Statham är lite smårolig som en äkta mansgris, och Ice Cubes karaktär känns sympatisk trots sin hårda attityd.

Musiken är skapad av John Carpenter själv, då han ofta skriver manus, regisserar samt skriver musiken till sina filmer. Soundtracket är en blandning av bluesrock med elektroniska inslag och går även att lyssna på även när man inte ser filmen. Det är roligt att Carpenter vågar sticka ut lite och inte välja de vanligaste alternativen för filmmusik, symfoni eller blandade låtar av etablerade artister.

Omdöme:

Ghosts of Mars hade kunnat bli en riktigt spännande rymdskräckis om man hade följt konceptet från början till slut, men istället förvandlas filmen till en actionslaktfest utan känsla. Den har dock genomgående en krypande stämning, snyggt foto och bra soundtrack som räddar den. Ghosts of Mars är ingen dålig film, men den hade kunnat varit bättre. Vilket betyg man vill ge den är lite beroende på om man bedömer den som en skräckfilm eller som en actionfilm, och jag valde det förstnämnda, vilket ger den 7.5/10.